Georgiens president Michail Saakasjvilis beslut att sätta in tungt artilleri mot utbrytarstaten Sydossetiens huvudstad Tschinvali inledde inte bara ett nytt lokalt krig i Kaukasus. Risken är uppenbar att det snabbt utvecklas till en internationell konflikt med Ryssland och USA på varsin sida.

När den nu 40-årige Michail Saakasjvili grep makten 2003 - i vad som kallades rosenrevolutionen - spelade USA en avgörande roll i kulisserna. Saakasjvili, som fått sin universitetsutbildning i USA, var snabb med att sätta ut sina politiska mål: Georgien skulle bli medlem i Nato och också återta styret över utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Det var med ett förväntat stöd av USA som den unge presidenten gav sig in i vågspelet att utmana Ryssland.

Men det var en utmaning som självklart skulle besvaras tufft av Ryssland. De båda utbrytarstaterna har under flera år haft lika mycket gemensamt med Ryssland som med Georgien. Moskva har gett fler och fler medborgare i Abchazien och Sydossetien ryska pass och 10000-tals är idag ryska medborgare.

Dmitrij Medvedev hade därför inga alternativ om han ville behålla sin nya post som rysk president. Den ryska stormakten hade utmanats av ett litet land, Medvedev var tvungen att visa styrka och handlingskraft. Den ryske presidenten var också snabb med att beordra in militär och tungt artilleri till Tschinvali och därmed var den väpnade konfrontationen ett faktum.

Moskva skyller på Georgien och Medvedev hävdar att han ”måste försvara sina landsmäns liv”. Saakasjvili hävdar att Georgien provocerats och att ”landet måste ta hand om separatister som beskjuter georgiska byar”.

Det är lättare att finna argument för Georgien än Ryssland. Ryssland har provocerat Georgien genom sin politik som i delar kan liknas vid en ”annektering” av Abchazien och Sydossetien. De ryska styrkorna som skulle se till att den spända stämningen i gränsområden inte övergick i våldshandlingar var inga neutrala fredsbevarande styrkor utan verktyg i Moskvas händer. Den demokratiska utvecklingen i Georgien var också ett hot mot det styre som utvecklats i Ryssland under tidigare president Vladimir Putins åtta år vid makten. Många i Moskva har därför längtat efter en chans att sätta den uppstudsige Saakasjvili på plats.

Men den otålige och temperamentsfulle Saakasjvili har också bidragit till att skruva upp stämningen och hans retorik mot Ryssland och för USA har skapat en onödigt laddad atmosfär. Den dåliga relationen från Saakasjvilis makttillträde 2003 har utvecklats till urusel och därför var det inte på något sätt överraskande att retoriken övergått till konkreta krigshandlingar.

I botten på dagens krigssituation ligger stormaktspolitik mellan supermakten USA och den forna supermakten Ryssland. USA har utnyttjat kaoset efter Sovjetunionens uppdelning 1991 till att stärka sin egen ställning i Europa och framför allt i Rysslands närområden. Moskva känner sig alltmer kringgärdat av Natos militäranläggningar och USA:s enträgna försök att få in även Ukraina och Georgien i Nato har mött mycket starka ryska reaktioner. En hotad, retad rysk björn har nu slagit tillbaka.