AMSTETTEN. Solen gassar över villatomten på Dammstrasse och huset där 73-årige elektroingenjören Josef Fritzl styrde livet med järnhand. Nu sitter han häktad i delstatshuvudstaden S:t Pölten några mil österut och utanför hans hus står TV-team från hela världen och berättar – på tyska, engelska, franska, turkiska, spanska – om vad Fritzl sysslat med under nästan ett kvarts sekel.

20-åriga Anita Punz, som är från trakten, säger att hon liksom var tvungen att se huset med egna ögon. Debatten om inte bara vad som här här utan om hur det kunde ske utan att någon misstänkte någonting har bara börjat.

– När jag hörde om det här tänkte jag först att sånt kanske sker i Amerika eller så, men inte här. Men sen tänkte jag att det inte är första gången sånt sjukt sker här i Österrike, säger hon.

Runt hennes ben leker lilla dottern Laura i gräset. För barnen som växte upp några meter bort och ett par meter under huset är den underbara doften av gräs någonting som de kanske hört om från sin mamma. Eller sett på den TV-apparat som Josef Fritzl lät dem hållas med i den ljudisolerade bunkern.

Anita Punz skakar på huvudet:

– Det är så sjukt. Så sjukt, säger hon.

Bakom disken på konditoriet vid gatans slut, bortom polisens avspärrningar och tv-bilarna, serverar ägaren Bäcker Pramreiter öl till sina gäster.

Dagens samtalsämne här är givet och kommer att vara det lång tid framöver.

Herr Pramreiter har sagt det många gånger den här veckan men han säger det gärna varje gång någon frågar: den man som lokaltidningen i en rubrik kallar ”gentleman och monster” verkade som vilken kund som helst.

Han kom in här regelbundet, han var artig och han köpte sitt bröd.

– Det var i små mängder, till en familj.