Strax innan Israels förre premiärminister Yitzhak Rabin skrev på Osloavtalet 1993 fällde han en butter kommentar: ”Måtte Gaza sjunka i havet”. Många israeler har under årens lopp delat hans önskan om att detta ständiga krisområde ska försvinna från deras horisont, så att de ska slippa nya generationer av palestinier som är beredda till strid.

Det var vid den tättbefolkade strandremsan vid Medelhavet som den palestinska befrielsekampen föddes i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Här exploderade den första intifadan 1987, vilken tog både Israel och Yasser Arafat på sängen. Under israelisk ockupation av Gaza föddes islamiströrelsen Hamas, terroriststämplad av bland andra EU sedan många år.

Vinterns krig i Gaza visar att det inte går att glömma bort denna enklav. Att belägra den, hindra människor från att resa, strypa tillförseln av läkemedel, drivmedel och baslivsmedel som mjöl har än en gång gjort Gaza till en tryckkokare som exploderat.

Historieskrivningen kan börja 1915, när araberna ställde sig på britternas sida i första världskriget mot löfte om självständighet, eller året därpå när Storbritannien och Frankrike gjorde en hemlig uppdelning av det sönderfallande osmanska riket – eller 1917 när britterna lovade judarna ett nationalhem i Palestina. Efter första världskriget passerade järnvägslinjen mellan Haifa med Kairo genom Gaza, då en plats för fiskare, bönder, beduiner och handelsmän.

Gaza hamnade i fokus 1948 under Israels befrielsekrig, det som för palestinierna blev den stora flyktingkatastrofen, nakba. Därefter var Gaza under egyptisk kontroll fram till Israels ockupation 1967. År 2005 drogs israelisk militär och bosättare bort från Gaza.

Palestinierna där delar in sig i två kategorier: de ursprungliga Gazaborna och flyktingarna från 1948. Majoriteten är av FN registrerade flyktingar. Flyktingskapet går i arv. Så har det varit sedan FN-organet Unrwa inrättades 1949 i syfte att bistå flyktingarna i väntan på en lösning av den israelisk-arabiska konflikten.

De har väntat i över 60 år. Bland palestinierna finns två skolor: de som anser sig ha den politiska eller religiösa rätten att återvända till de samhällen deras förfäder fördrevs från 1948 (byar som till största delen är förstörda idag) och realisterna som inser att återvändandet till ursprungsbyarna är en dröm som aldrig kan förverkligas, eftersom Israel är en realitet, en granne man måste leva med.

För israel er som varit i Gaza som soldater från 1967 till 2005 har enklaven, med en ständigt fientlig befolkning, varit som ett helvete att stiga ned i. Men många av oss som kommit dit av andra skäl genom åren har mötts av något annat.

Hos människor i Gaza finns en blandning av offervilja, generositet, svart humor och djupaste sorg. I en befolkning på 1,5 miljon, där i praktiken alla är traumatiserade (särskilt barnen), arbetar endast tre psykologer med terapeutisk behandling. Dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist lät sin senaste film från enklaven handla om en av dessa terapeuter, Ayed al-Hamdaby: Unge Freud i Gaza.

Där finns något särskilt i ljuset när havet, sanden och solen möts. Under mer normala tider (riktigt normalt blir det aldrig) kan det dofta av apelsin, mynta, hav – och barnkiss. Men i krigens och belägringens Gaza dominerar lukten av brandrök och stanken av avloppsvatten som rinner orenat ner i havet, eller svämmar över mitt i bostadsområden när reningsverkens bränsle tar slut.

En gammal fiskargubbe jag mötte berättade nostalgiskt om hur det en gång sades att ”stranden i Gaza var vit som snö”. Där vi möttes låg oljespill och bråte i sanden från krig som ingen röjt undan.

Den forne PLO-ledarenYasser Arafat, död i Paris 2004, talade också om havet när han lade ut texten om sin kamp för en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad: ”Den som inte gillar denna tanke kan gå och dricka ur havet i Gaza”.

Det är en omskrivning för ”dra åt helvete”, berättar den israeliska journalisten Amira Hass, som skrivit en lysande bok om denna enklav: Drinking the Sea at Gaza: Days and Nights in a Land under Siege.

Amira Hass, dotter till judiska överlevare från Förintelsen, bodde i Gaza under fyra år på 1990-talet, mitt bland palestinierna. I de små gränderna i Gaza kände hon sig hemma. I sin bok förklarar hon att det har med hennes arv att göra, som barn till judiska motståndskämpar och flyktingar.

Jag minns en man i flyktinglägret Jabaliya (där upproren brukar ta sin början) som blivit Amira Hass vän.

– När hon berättade om Förintelsen förstod jag att det var sant och inte israelisk propaganda, sade han.

Amira Hass gör sin egen tolkning av vad det innebär att ”dricka ur havet i Gaza”. Det är som att dricka ur Nilens vatten, menar hon. Den som har gjort det längtar alltid tillbaka. Det gäller dock inte för den israeliska militären.

Många Gazabor fruktar att Israels hemliga plan är att tvinga dem i armarna på Egypten, för att förhindra möjligheten till en palestinsk stat – eller det som många palestinier drömmer om: framväxten av en stat mellan havet och Jordanfloden. Islamister vill ha en islamisk stat, medan sekularister som gett upp hoppet om en tvåstatslösning allt mer talar om en binationell stat för judar och araber – vilket judiska israeler är helt avvisande till.

Egypten, som kontrollerade Gaza 1948–1967, vill inte ta över denna enklav. Och Israel vill inte återockupera området. Det kostar blod.

I dagens Gazafinns unga militanta Israelhatare, som nästan aldrig har varit utanför detta utomhusfängelse och som i brist på riktiga jobb rekryteras för att skicka raketer mot närliggande israeliska samhällen de aldrig sett. Det kan vara platser där deras fäder en gång har varit arbetare eller områden som deras släkter en gång flytt i från.

Ashkelon norr om Gaza, där flera hundra raketerna slagit ned, minns palestinierna som staden Majdal. Föräldrarna till Hamas regeringschef Ismail Haniyeh flydde därifrån 1948. Medan gränserna ännu var öppna mellan det ockuperade Gaza och Israel från 1967 och framåt – om det inte rådde utegångsförbud – försökte många flyktingfamiljer besöka sina gamla samhällen i dagens Israel. Somliga hann skörda frukter från vildvuxna träd innan de blev bortkörda.

Staden Sderot i Israel , där människor lever i skräck för terrron från raketerna, ligger en knapp kilometer från Gazas gräns. De flesta byggnader i Sderot är byggda av palestinier från Gaza, berättade Miryam Sasy, judinna av marockanskt ursprung som jag träffade i Sderot för ett år sedan.

Hon talade med saknad om forna palestinska vänner i Gaza. Hon mindes lugnare tider när hennes familj brukade åka till Gaza för att handla, bada eller besöka den Gazafamilj som var familjen Sasys affärspartner och nära vänner.

– De hade det bra ställt förut. Men jag tror att de har det väldigt svårt nu. I min familj tänker vi mycket på dem. Vi saknar verkligen denna familj i Gaza mycket, sade hon.

Samma berättelser om det som en gång varit vänskap, affärsrelationer eller hyggliga kontakter mellan en israelisk arbetsgivare och palestinska arbetare kan man stöta på i Gaza. Under en taxifärd mot gränsstationen Erez, när hotet om raketattacker som skulle besvaras av israelisk moteld låg i luften, berättade min färdkamrat att han jobbat i textilbranschen innan blockaden mot Gaza fick honom att slå igen. Denne hebreisktalande man berättade om en affärsresa till Europa med israeliska kompanjoner. I något östland var det ont om hotellrum.

– Så jag delade hotellrum med min israeliske affärsvän.

Att inte denna frändskap mellan enskilda judar och palestinska araber har utvecklats beror på dåligt ledarskap på båda sidor, fel sorts diplomatisk massage från omvärlden och Israels ockupationspolitik, framför allt bosättningarnas framväxt på Västbanken.

Ska den fredsprocess som påbörjades i Annapolis i november 2007 lyckas krävs palestinsk försoning och lättnader för Gazas invånare. Annars kommer denna enklav att explodera igen. Ingen flodvåg kan sopa bort Gaza från den politiska kartan. Det går inte i längden att ha ett Hamastan i Gaza och ett Fatahland på Västbanken, eftersom Israels krigföring i Gaza gör Västbankspalestinier mer Hamasvänliga.

I Gaza under ockupation föddes Hamas som en gren av Muslimska brödraskapet. 1987, när den första intifadan bröt ut, tog de sig namnet Hamas (Islamiska motståndsrörelsen).

Israeliska myndigheter hade till en början inget emot Muslimska brödraskapet i Gaza. På 1970- och början av 1980-talen såg Israel dem som en motvikt till nationalisterna i PLO.

Jag minns från tidigt 80-tal hur sekulära palestinska vänstermänniskor i Gaza klagade på att islamisterna fick ta in stora summor från utlandet för sina moskéer och välgörenhet, medan de som misstänktes vara aktiva i det då förbjudna PLO dömdes till långa straff av Israels militärdomstolar. I sammanstötningar före den första intifadan mellan palestinska vänsterrörelser och islamisterna kunde israelisk militär spärra av gator för att hjälpa Muslimska brödraskapet, minns Mellanösternanalytikern Mouin Rabbani i Amman.

I Gaza i början av 1980-talet sökte jag ibland upp den djupt respekterade ledaren för Palestinska röda halvmånen, läkaren Haidar Abdul Shafi (sedermera palestiniernas chefsförhandlare i Madridkonferensen 1991 och därefter Arafatkritiker). Han visade upp ritningar för ett nytt sjukhus i Gaza som han ville bygga. Men hans projekt fick nej av Israel, medan islamisterna fick ta in pengar.

–Israels attityd till Hamas ändrades när en av dess medlemmar utklädd till bosättare dödade en israelisk soldat. Men det som fick Hamas att utlösa självmordsbombningar mot Israel var när en bosättare sköt ned 29 bedjande muslimer i Hebron 1994, säger Mouin Rabbani.

Hamas första självmordsbombning kom 40 dagar därefter, vilket markerar slutet på sorgetiden för muslimer.

Hamas har inte utfört den typen av terrordåd på senare år, men hotar nu med att återuppta dem. Enligt israeliska Alla Shainskaya, styrelseledamot i människorättsorganisationen B’Tselem, är det inte främst muren på Västbanken eller isoleringen av Gaza som har stoppat självmordsbombningarna mot israeliska civila.

– Det går att klättra över muren. Det har jag sett med egna ögon. Muren är inte främsta skälet till minskningen av antalet självmordsbombningar i Israel utan det beror främst på att Hamas tog ett beslut om att stoppa dem. De såg att de förlorade stöd i utlandet på dem, säger Alla Shainskaya.

Hamas andlige ledare schejk Ahmad Yassin hade, innan han mördades av israelisk militär 2004, talat om en långsiktig vapenvila. Han hade också kontakt med en judisk rabbin på Västbanken, Menachem Froman. Morden på Yassin och andra Hamasledare har inte minskat rörelsens styrka utan har snarare stärkt extremisterna.

Gazas historia handlar om maktkamp mellan islamister och PLO, men också om rivaliteten mellan PLO-folket som växt upp på ockuperat område och de som kommit från exil. När den första intifadan bröt ut i Gaza 1987 satt PLO-ledaren Yasser Arafat med sina nämaste män i Tunis, utkastad från Libanon av Israels Ariel Sharon 1982.

Att Arafat bakom ryggen på sin egen chefsförhandlare i Madrid förhandlade fram Osloavtalet 1993 förklaras med att han var rädd för att Israel och världen skulle göra upp direkt med palestinska ledare inne på ockuperat område istället för med PLO-ledningen i exil.

När Arafat 1994 gjorde ett triumfartat återtåg till sitt Palestina efter 27 år i exil kom han först till Gaza. Men hans mål, en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad, förverkligades inte under hans livstid. Mot slutet av sitt liv sade den då belägrade Arafat till sina förtrogna i Ramallah att ”Oslo var en fälla”. Bosättningspolitiken på Västbanken gröpte ur palestiniernas tilltro till fredsprocessen, då som nu.

Jag var på plats 1982 när Israel invigde en av bosättningarna i Gaza, Nisanit. Den uppfördes sedan andra bosättningar på Egyptens Sinaihalvö evakuerats. 2005 lämnade Israel alla sina bosättningar i Gaza. Men uttåget från Gaza förhandlades inte fram med PLO. Den nye PLO-ledaren och presidenten Mahmoud Abbas i Ramallah kunde inte skörda frukterna av uttåget. Hamas påstod istället att deras väpnade kamp gett detta resultat.

Hamas vann det palestinska valet 2006, till stor del som en protest mot korruptionen i Fatah, men också för att Abbas föga sammanhållna rörelse splittrade bort sina röster genom att kandidaterna tävlade mot varandra i personvalet.

Den kände psykiatern Eyad Sarraj som jag träffade i Gaza i samband med valet var då hoppfull om att Hamas kursändring kommit för att stanna:

– De är en del av Muslimska brödraskapet och de är mycket pragmatiska. Hamas uppmuntras till förändring av den palestinska folkviljan. Människor har tröttnat på våldet.

Men när segrarna i arabvärldens mest rättvisande val blev utfrusna av världen fick partiets militära gren och fundamentalister mer att säga till om, något vi sett i vinterns Gazakrig.

Gränsstaden Rafah , känd för smugglingen, är en delad stad. Det är resultatet av hur Israel och Egypten drog upp sin demarkationslinje i april 1982. Jag var där den heta våren för 27 år sedan och såg protesterna när staden blev ett litet Berlin.

Det som då var ett stängsel mellan Rafahborna är idag en metallbarriär.

En kall och dramatisk januarinatt förra året kom jag tillbaka till Rafah via Sinai, när Hamas just stormat barriären. Innan solen gått upp möttes jag av en folkvandring utan like. Alla som kunde var på benen för att fylla på sina förråd av tvättmedel, choklad, cement, cigaretter, barnmat, kapitalvaror – och vapen.

I det belägrade Gaza är det många som grävt tunnlar under Rafahs sand. Detta grävande kommer att pågå tills det finns en lösning på konflikten. Så grävdes tunnlar även när Sarajevo var belägrat.