Indonesiska Sayuti var 16 år när hon hoppade av skolan och började jobba för att hjälpa sina föräldrar. Hon fick plats i en familj i staden Yogyakarta på centrala Java. Det var en förmögen arkitektfamilj med ett flott trevåningshus och allting verkade lovande.
– Men efter bara några veckor insåg jag att det skulle bli ett helvete. Jag tvättade, strök, skurade, lagade mat och tog hand om småbarnen tolv timmar om dagen. Jag hade inga lediga dagar och fick bara 50 dollar i månaden, berättar Sayuti med trötthet i rösten.
– De behandlade mig som en slav och krävde mer och mer. Ibland väckte de mig mitt i natten för att laga nudlar och te. Jag försökte förklara att jag inte är någon robot, men de bara hånskrattade åt mig.
Efter ett år orkade Sayuti inte mer. Hon lämnade familjen som inte alls förstod varför. Nu har hon hittat plats i en annan familj på Java där det fungerar bättre, och har också engagerat sig i Indonesiens största fackförening för tjänstefolk, Tunas Mulia.
Vi träffas i Genève dit Sayuti kommit för att berätta sin historia inför Internationella arbetsorganisationen som förbereder världens första konvention om hushållsarbetares rättigheter. Men medan Sayutis situation förbättrats, är hennes bästa vännina Siti fortfarande brutalt utnyttjad av en annan familj på Java.
– Hon arbetar från fem på morgonen till elva på kvällen med att städa och laga mat till familjen samt ta hand om deras 28 hundar. Hundarna ska badas varje dag och tas till veterinären varje söndag. Hon har ingen semester och får 30 dollar i månaden. Så har det hållit på i tre år.
Sayuti säger att Siti är rädd för att lämna familjen, eftersom hennes föräldrar har skulder och inte klarar sig utan Sitis lilla inkomst. Som jämförelse kan nämnas att en servitris på en indonesisk restaurang tjänar omkring 90 dollar i månaden – med normala arbetsförhållanden.
Detta är några typiska exempel på hur miljontals hemhjälpar och tjänstefolk utnyttjas i Asien, säger Fish Ip som är regional samordnare för nätverket IDWN, International Domestic Workers Network.
– Så gott som alla jobbar illegalt och ses inte som riktiga arbetare. De betraktas som tjänare som kan utnyttjas hur som helst och möjligen ges en mager lön. De har inga som helst rättigheter, vissa hålls inlåsta och en del familjer tar deras id-handlingar. Flertalet regeringar i Asien struntar i problemet, säger Fish Ip.
Men snart kan det bli ändring på saken. Vid ILO:s årliga junimöte i Genève diskuterades för första gången en internationell konvention om tjänstefolks rättigheter med regler om exempelvis arbetstider, mimimilöner och socialt skydd. Nästa år ska ILO:s medlemsländer rösta om konventionen. Flera regeringar som Indien, Bangladesh och Indonesien har dock reservationer. Går konventionen igenom samt ratificeras är den nämligen juridiskt bindande och länder måste ändra sina nationella lagar, vilket inte alla vill.
En framtida konvention kan också förhindra flera Sutini-fall, inflikar Sayuti. Sutini var en indonesisk tjänsteflicka som mördades 2004, vilket gav upphov till landets Domestic Workers Violence Day den 14 februari varje år.
– Sutini fick ingen mat av sin familj. De låste till och med kylskåpet. En dag tog hon ändå en frukt ur en skål. Hennes Madame blev så rasande att hon slog henne blodig och tryckte ner tre frukter i hennes hals tills hon kvävdes, berättar Sayuti.
Det skrev mycket i tidningarna om fallet, men utredningen lades ner och den förmögna familjen åtalades aldrig.
