Det var en astrologiskt lyckosam tid för bröllop i Rajasthan häromveckan. Jag mötte ett tåg från brudgummens läger. De kom på grusvägen med en kamel i spetsen. Djuret drog en kärra med ett soundsystem och en dj i turban följt av ett 50-tal vilt dansande män med mustasch. Längst bak i tåget på en vit häst red brudgummen, en allvarlig man 20-årsåldern, med en krans av 1 000-rupier-sedlar runt halsen. Varje sedel bar Mahatma Gandhis porträtt. Nu, tillbaka bland skyskraporna i Shanghai, har sedlarna Maos porträtt.
Bägge var emot klassklyftor och lockade anhängare från hela världen. Annars är det svårt att tänka sig två mer olika landsfäder. Gandhi predikade icke-våld, sanning, demokrati, frihet, celibat, vegetarianism och dog av en mördares kula. Mao Zedong var ett militärt geni, predikade massornas diktatur, hemlighetsmakeri, krossade sanningssägare och frossade fläsk och unga kvinnor innan han dog av en hjärtattack.
Gandhi styrde heller aldrig Indien. Det blev i stället Nerhu som formade Indien, såsom Mao gjorde dagens Kina. I dag, från Kina 2010, framstår Gandhis idéer som galet radikala. Man häpnar över att britterna inte stoppade honom. Gandhi själv sa att han var ”förälskad i det brittiska imperiets ideal att ge varje medborgare friast möjliga utrymme att göra det som samvetet tvingar honom till”.
När britterna 1919 försökte lagstifta om hård censur startade Gandhi en landsomfattande ”satyagraha”, protestkampanj. Det var början för kampen som slutade med Indiens självständighet 1947. Gandhi avskydde censur för: ”Inget samhälle kan byggas på att förneka individens frihet”.
Över ett halvsekel senare är det Kina med sin starka ekonomi som sätter exempel för världen. Antalet demokratier minskar stadigt, yttrandefriheten krymps; situationen för mänskliga rättigheter försämras. Diskussionen i Peking verkar i dag inte handla om huruvida de bör vara auktoritära, utan om hur mycket mer auktoritära de bör vara.
Gao Zhisheng är i dag Kinas mest ”kände” dissident. En advokat som engagerade sig för mänskliga rättigheter. Han drog på sig myndigheternas vrede efter att 2007 ha lyckats smuggla ut ett brev som beskrev hur han blivit torterad. ”Den enda tyrann jag accepterar är den stilla rösten i mitt inre”, sa Gandhi. Gao Zhishengs problem var att han följde sin inre röst. Sedan mer än ett år är han försvunnen. Farhågorna är att han är död eller i sådant dåligt skick att myndigheterna inte vill låta honom bli sedd. Utrikesministeriets talesman Ma Zhaoxu kommenterade att Gao är ”där han hör hemma”. Ma har också sagt att: ”Det finns inga dissidenter i Kina”. Kinesisk statskontrollerad press nämner inte Gao eller de många andra samvetsfångarna.
Tack vare yttrandefriheten kunde Gandhi omvandla fängelsestraffen till en pr-metod. När han hotade att svälta sig till döds lyssnade hela Indien, ja hela världen. Britterna tvingades gång på gång att backa. Men Gandhi noterade också att: ”Det går inte att fasta mot en tyrann”.
Jag frågade häromdagen två kinesiska journalister om de visste vem Gao Zhisheng var? De hade aldrig hört namnet.
