En ny generation politiska ledare i EU-kretsen har fått som första huvuduppgift att bli kvitt ett politiskt förbrukat arvegods. Vid helgens toppmöte enades Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Fredrik Reinfeldt och de andra nykomlingarna om att rensa ut hela den samling symboler och förväntningar som EU anspråksfullt byggt upp under de senaste femton årens konstitutionella finsnickeri. Det utopiska europolitiska arvet från personligheter som Helmut Kohl, Jacques Delors och Valéry Giscard d‘Estaing skickades natten till lördagen till historiens sophög. Under midsommardagens tidiga gryningstimmar gjorde Belgiens avgående premiärminister Guy Verhofstadt ett sista desperat försök att rädda några rester av de gamla visionerna. Det var han som låg bakom Laeken-deklarationen (2001) med dess löften om mer demokrati, öppenhet, effektivitet och icke minst förenkling. Den var utgångspunkten för EU:s konvent som arbetade fram det konstitutionella fördraget.

Nu råder den nya pragmatismen. Nu gäller det att gilla läget och glömma de gamla ambitionerna. Nu satsar EU-ledarna allt på att i en snabb procedur driva igenom ett nedbantat reformfördrag som marknadsförs som vore det ännu en historisk landvinning.
- Europa är tillbaka på spåret, försäkrade José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, som på lördagsmorgonen gratulerade Angela Merkel till framgången med en stor blomsterkvast.

Men stämningen vid toppmötets avslutning påminde mer om uppgivenheten efter ett långt sorgearbete. Med en kollektiv suck av lättnad hoppas EU-ledarna nu slippa ägna sig åt de interna regelverken under de kommande åren. I den förhoppningen ligger nog en ganska stor portion önsketänkande. Inget kan förhindra de polska tvillingarna Kaczynski att komma tillbaka med nya krav och ingen kan garantera utgången i de folkomröstningar som ser ut att komma i några länder.

Det viktigaste skälet till att de flesta trots allt känner viss tillfredsställe över slutresultatet är att alternativet sammanbrott skulle inneburit ett ännu mer dramatiskt bakslag för EU. Ett resultatlöst toppmöte skulle ha undergrävt EU-samarbetets politiska trovärdighet, inte minst i omvärlden där förväntningarna på EU:s handlingskraft ofta är orealistiskt uppskruvade. Europa skulle ha framstått som vanmäktigt inför sina egna hemmagjorda problem och förlora sitt anseende som internationell aktör. Man skulle helt enkelt kunna räkna bort Europa från världspolitiken i en tid då efterfrågan på Europa som partner är större än någonsin.

Samtidigt framstår det som patetiskt när EU:s nya politiska ledarskap försöker sälja in toppmötets komplicerade kompromisser som en historisk framgång. EU skall nu få beslutsmekanismer som gör organisationen effektivare, heter det exempelvis. Om det är så sant så återstår det att ge en förnuftig förklaring till att det skall behöva dröja tio år innan reformen träder i kraft. Ännu mer svårbegripligt är det att EU-toppmötet ägnade timmar åt en träta om något som borde vara givet sedan femtio år, nämligen den gränsöverskridande konkurrensen på den gemensamma marknaden. För bara tre månader sedan högtidlighöll ju detta nya politiska ledarskap femtioårsminnet av Rom-fördraget vid en ceremoni i Berlin. Det vore mycket illavarslande om EU:s toppmöten fortsättningsvis ständigt måste återvända till en ifrågasättande diskussion om grundvalarna för samarbetet.