Muammar Gaddafi är den längst sittande ledaren i Nordafrika och Afrika, med ett styre som utmärkts av hänsynslöshet, stridslystnad och manipulation. Många blodiga historier har kantat hans väg, och tiotusentals människor har mist sina liv efter beslut av ledaren med det ständigt lika nyfärgade svarta håret.

Själv kommer den flamboyante Gaddafi från mycket enkla förhållanden. Han föddes i den libyska ökenregionen Sirte, och föräldrarna var fattiga nomader. Hans studier i geografi vid universitetet i Banghazi avbröts snabbt, och istället satsade han på att bli militär. Karriären blev snabb, och den unge översten Gaddafi ledde redan som 27-åring en oblodig kupp mot kung Idris 1969. Sedan dess har han styrt Libyen med järnhand, även om han aldrig formellt varit statschef eller regeringschef.

Tidigt lanserade Gaddafi en egen politisk filosofi med en blandning av socialism och kapitalism kryddad med islam och visioner om demokrati genom ett slags ”folkkommittéer”, nedprintad i hans ”Gröna bok”. Han döpte 1977 om landet till Socialistiska libyska arabiska Jamahiriya (Massornas stat).

Men särskilt demokratiskt blev hans styre aldrig. Allt motstånd krossades brutalt, politiska motståndare fängslades eller mördades och oppositionella torterades under de grymmaste former. I en av de värsta massakrerna avrättades 1 200 obeväpnade fångar på tre timmar i Abu Salim-fängelset, uppger Mohammed al-Abdallah, biträdande generalsekreterare i Nationella fronten för Libyens räddning, för Al Jazeera.

Under 1980-talet blev Gaddafi USA:s och många västländers stora fiende. Bombningen av ett diskotek i Berlin 1986 – då bland annat två amerikanska soldater dödades – ledde till att USA anföll Libyen i en flygräd samt att president Ronald Reagan kallade Gaddafi för ”Mellanösterns galna hund”. I räden dödades en adoptivdotter till Gaddafi.

Drygt två år senare sprängdes Pan Am-planet över Lockerbie och därefter ett franskt passagerarplan över Sahara. Gaddafi misstänktes vara inblandad i båda. Han började betraktas som en av världens främsta sponsorer av internationell terrorism, och hans stöd till bland annat palestinska PLO och Nordirlands IRA förargade flera västländer. Hans aggressiva agerande förde landet till internationell isolering 1992 när FN införde sanktioner, och den koleriske ledaren blev en paria för omvärlden.

Med typisk gaddafisk nyckfullhet vändes allt i började av 2000-talet. Han tog på sig ansvaret för sprängningen av Lockerbie-planet, gav offentligt upp sina planer på att förvandla Libyen till en kärnvapenmakt och började faderligt tala om att bli hela Afrikas ledare i ett slags ”kontinentens federala stater”. Belöningen blev att den diplomatiska isoleringen hävdes och FN-sanktionerna lyftes. Omvärlden trodde sig ha tämjt den brutale diktatorn och västerländska företag började åka skytteltrafik till Tripoli i oljeaffärer.

Gaddafi har de senaste åren rest runt till västerländska huvudstäder där han smällt upp sitt beduintält och hållit ändlösa tal klädd i uppseendeväckande klädesplagg, bevakad av sina kvinnliga livvakter och omgiven av ett slags mystiskt skimmer. Trots allt blod på sina händer har han upplevts som rumsren, och till och med hållit tal i FN:s generalförsamling där han rabblade floskler i timmar och kastade FN-resolutioner över åhörarna tills han tvingades av podiet. Inte minst Italien och Silvio Berlusconi har varit hans nya vän, där de två samarbetat om flyktingströmmarna över Medelhavet.

Men ett av de länder som lyckats hålla sig för skratt är Schweiz. Här har Gaddafi varit ett skamligt skällsord de senaste åren efter skandalen med hans son Hannibal som misshandlade sitt tjänstefolk på ett lyxhotell i Genève 2008. Dramat ledde till åtal vilket fick Libyen att straffa Schweiz på alla sätt, bland annat genom att gripa två schweiziska affärsmän och stoppa alla oljeleveranser.

Här är det ingen som förvånas över att Gaddafi i dag är en efterlyst krigsförbrytare, och att beduinsonen åter blivit en internationell paria som knappast kommer att synas i fler tält med sina tjusiga solfjädrar.