Efter månader av dödläge mellan Muammar Gaddafi och de rebeller som vill avsätta honom har det de senaste två veckorna skett en dramatisk förändring av den militära balansen. Gaddafi och hans kärntrupp har hittills suttit relativt säkra i Tripoli, men nu gungar marken även där för de styrande. Efter att rebellerna intagit flera strategiskt viktiga städer har uppenbarligen även rebellgrupper inne i huvudstaden återigen vågat göra öppet motstånd. Tv-kanalen Al Jazeera uppgav i går eftermiddag att tre bostadsområden var under rebellernas kontroll, däribland Mansura som ligger nära Gaddafis högkvarter i Tripoli.

En desperat Gaddafi skulle också – som Saddam Hussein i Kuwait – kunna sätta landets många oljekällor i brand

Det är ingen tvekan om att Gaddafis dagar är räknade, frågan är hur länge han kommer att kämpa emot. Utåt sett håller regimen fortfarande en kompromisslös linje. Gaddafis son Saif al-Islam – som leder striderna – talade om att ”vi ger oss inte, det är omöjligt att vifta med en vit flagga”. Det gick i går så långt att nyhetsankaret Hala Misrati mitt under sändning i statlig libysk tv viftade med en pistol och hotade att skjuta dem som eventuellt försökte ta sig in.

Om Gaddafi väljer att försvara sig in i det sista väntar utdragna strider inne i Tripoli. Hans specialstyrkor har haft lång tid på sig att gruppera inne i staden. Sannolikt förskansar sig dessa - som under striderna i Zintan – även i moskeér, skolor och sjukhus där Nato får mycket svårt att utnyttja sitt herravälde i luften. I så fall måste rebellerna i högre omfattning på egen hand besegra de mer välorganiserade och bättre beväpnade regeringsstyrkorna, vilket kan bli en utdragen affär.

En desperat Gaddafi skulle också – som Saddam Hussein i Kuwait – kunna sätta landets många oljekällor i brand. Det skulle inte förändra utgången av kriget, men kraftigt försvåra för rebellernas Nationella övergångsråd att skapa stabilitet och få ekonomiska förutsättningar att återuppbygga Libyen.

Men kriget handlar inte bara om rebeller mot Gaddafis styrkor. Nato spelar en helt avgörande roll och utan dess flygbombningar skulle de ofta dåligt organiserade rebellerna aldrig klarat av att avancera så nära Tripoli. Frågan är därför hur långt Nato är berett att gå.

FN-mandatet handlar om att ”skydda Libyens civilbefolkning”. Om rebellarméer från väst och syd når Tripolis utkanter och Gaddafi fortfarande vägrar att kapitulera är risken för ett blodbad uppenbar. Och då är frågan om Natoländernas ledare med gott samvete kan tillåta flygbombningar med motivering att detta ”skyddar” Tripolis drygt en miljon invånare.