En delegation från Afrikanska unionen befinner sig i Libyen för att förhandla fram en vapenvila i inbördeskriget som rasat sedan februari. Målet är att få ett snabbt slut på våldet så att förhandlingar kan inledas.

Regeringen uppges redan ha accepterat unionens krav och delegationen har nu anlänt till rebellernas huvudstad Benghazi för att försöka förmå Gaddafis rivaler att också underteckna avtalet. Men avtalet innehåller ingen tidsplan, nämner inte Gaddafis avgång och är inte bindande.

Mikael Eriksson, säkerhetspolitisk forskare på FOI, menar att avtalet är typiskt för den här typen av förhandlingar om förhandlingar. Men för Libyens skull hoppas han på en öppen process.

– Ofta sker den här typen av förhandlingar bakom lyckta dörrar där ingen har någon insyn. Det tenderar att bädda för nya sociala spänningar i ett land. Det är erfarenheten från många fredsprocesser.

Ett möjligt hinder för fredsplanen kan vara Gaddafis starka band till Afrikanska unionen, band som enligt Eriksson gör att AU knappast kan ses som en neutral part i målet.

– Unionen är och har alltid varit finansiellt beroende av Gaddafi. Om han drar sig tillbaka och nästa regering inte är lika vänligt inställd finns det en risk att unionen blir mer eller mindre bankrutt.

Men trots rädslan för att en ny libysk regering vänder sig från Afrika mot till exempel arabvärlden tror Eriksson att Afrikanska unionen kan göra stor nytta som medlande part i det nordafrikanska landet.

– Även om unionen är en aktör som inte är helt neutral tror jag ändå inte att AU är opålitlig. Ingen tjänar på den här situationen och Afrikanska unionen är bra på att hantera interna kriser som den här.

Ända sedan organisationen bildades 1999 i Gaddafis hemstad Sirte har Libyens ledare haft en central roll i kampen för ett starkt Afrika.

– Hela Gaddafis politiska liv har präglats av försök att ena kontinteten. I minst femton olika projekt har han försökt sig på samgåenden mellan afrikanska länder och Libyen, i federationer och liknande.

Bitvis har retoriken slagit över och Muammar Gaddafi har flera gånger talat om att bli ledare för hela Afrika – med titeln Kungarnas konung.

Den tidvis västfientliga retoriken kombinerad med tal om en enad kontinent har gett honom många anhängare, en känsla som lätt kan förstärkas när kontinenten bombas av de gamla kolonialmakterna.

Men Gaddafi är inte bara populär bland ländernas ledare. Under sina 42 år vid makten har han använt de libyska oljepengarna för att köpa sig en enorm folklig popularitet.

I flera av Afrikas fattigaste länder har Gaddafi investerar miljarder dollar i allt från lyxhotell och diamantgruvor till gummifabriker, köpcentrum, telefonbolag och mängder av oljeanläggningar.

Välgörenheten och de enorma investeringarna har gjort flera av de svagaste afrikanska staterna helt beroende av libyska pengar, vilket kan göra det ännu svårare för de länderna att kritisera Gaddafi.

Men Mikael Eriksson förklarar att Gaddafis visionen och retorik också gett honom många fiender inom unionen, framförallt bland de starkaste länderna som är hans rivaler om makten över Afrika.

– De som arbetat mot hela han Afrikapolitik är framförallt Nigeria och Sydafrika. Han hade så stora ambitioner för Afrika där han skulle vara Kungarnas konung och de lär fortsätta att vara skeptisks mot honom.

Men Gaddafis regionpolitik har inte bara varit ekonomisk. I årtionden har han stött de mest aparta gerillarörelser och beväpnat grupper i bland annat Sudan, Uganda, Kongo och Centralafrikanska republiken.

Många tror att det är denna långvariga verksamhet som gjorde det möjligt för Gaddafi att ur grupperna han stöttat med kort varsel rekrytera tusentals legoknektar som hjälp med att slå ner upproret i landet.

– Gaddafi har stöttat många frihetsrörelser, eller terrorgrupper. Det spekuleras i om de nu visar tacksamhet mot honom. Det ryktas att tuareger från Tchad och Niger finns i Libyen beväpnade av honom.