När Discovery väl lyfte blev det en spektakulär avfärd.

Även vi som inte satt inne i den trånga rymdfärjan, utan stod på åskådarplats, kände hjärtat klappa fortare.

Sex sekunder före liftoff tändes Discoverys motorer. Sedan tickade den stora klockan nedanför rymdkullen: 05, 04, 03, 02, 01 – och 00 eller T-0.

Ett moln av eld, ett fruktansvärt dån och Discovery försvann uppåt med en svart rökpelare som en lång svans efter sig. De bägge hjälpraketerna med fast bränsle släpptes planenligt efter två minuter och sedan skådade vi en allt mindre eldfärgad klick högt upp på himlen – men kameror på den externa tanken visade att även nästa vitala manöver fungerade. Efter åtta och en halv minut släpptes den 45 meter höga bränslebehållaren för att förintas på väg in i atmosfären.

– Vi hade inga problem alls att tala om idag, vilket är fantastiskt, sa Peter Nickolenko vid en presskonferens efteråt och tillsammans med övriga Nasa-ansvariga redogjorde i detalj för de kontroller som nu görs av de känsliga värmesköldarna på Discoverys buk, analyser av fotografier av isoleringen på bränsletanken som lossnat förut samt eventuella andra skador som kan ha uppstått vid detta det första farliga moment – det sista blir sedan landningen den 10 september.

Kvällen var ljummen med rassel i palmkronorna vid Florida-kusten. Blixtar syntes en bit ut till havs men åskvädret var för långt borta för att hota avfärden. Nasa-anställda såväl som reportrar med många uppskjutningar bakom sig suckade belåtet att det var en ”pretty launch” och att de var glada att ha fått bevittna det sista planerade uppskjutet i mörkret.

När Discovery, som for iväg i nordostlig riktning, nådde omloppsbanan runt jorden var det dags förbereda för nästa hållpunkt – positioneringen för att docka färjan och Internationella rymdstationen drygt 30 mil upp på söndag.

Egentligen skulle Discovery dundrat iväg redan den 6 augusti men sinkades av upprepade problem med färjan Endeavour. Det hela sköts upp till först den 24 och sedan den 25 augusti (amerikansk tid). Första kvällen blev det No Go i sista stund på grund av dåligt väder; andra kvällen avbröts tankningen för att instrumenten visade att en – oerhört viktig – bränsleventil tycktes ha låst sig. Nästa morgon meddelades att fler tester skulle göras och ett uppehåll på ett dygn beordrades. På torsdagen konstaterades att ventilen fungerade och Go-beslutet bekräftades vid ännu ett möte på fredagen – då tankningen fördröjdes i knappa tio minuter men sedan pekade det mesta mot ”launch” på utsatt tid: 23:59 eller 05:59 i Sverige.

Här är sista hälsningen från Christer Fuglesang på Twitter innan det omständliga bytet till den otympliga rymddräkten med svensk flagga på ärmen skulle ske:

– T-4:50 Åt min hamburgare. Påklädning om 20 min. ”Signing off” igen och hoppas var tillbaka on-line om 2 veckor (och inte tidigare:-) )

Det är mycket ceremoniel vid de här rymdfärderna och på dagordningen står färden i den stålglänsande bussen, Astrovan, ut till startplattan 39-A med en helikopter surrande över alltsammans. Efter påklädningen spändes de sju astronauterna fast i stolarna – med Christer Fuglesang i mitten på mellandäck – fram till avfärd ett par timmar senare.

Då rådde fortfarande viss men avtagande osäkerhet om de olika viktiga väderfaktorerna (typ av moln, åska, blixtar, nederbörd, vindstyrka m m) som måste stämma. Meteorologerna markerar med rött eller grönt och antalet ”Red” på tabellen minskade.

Annars hade solen hade brutit igenom molntäcket vid skymningen och rosa molnsjok rörde sig i spåren efter ett åskväder med ymnigt regn rakt över Kennedy Space Center.

– Jag tror att det här kan bli vår kväll, konstaterade en rymdreporter som är född i Florida och bevittnat tiotals uppskjut och som förutspådde att det skulle bli stopp och belägg vid första försöket en halvtimme i förväg.

Och vi utsända allmänreportrar som har begränsade kunskaper om molnbildning kunde tillbringa en del av väntan i presscentret med följande fakta från SMHI.