Trots att antalet kvinnor ökar inom freds- och säkerhetspolitiska områden, förblir fredsförhandlingar stängda rum för flertalet. Ytterst få kvinnor utses till fredsmäklare i konflikter, trots att FN antog en resolution år 2000 som efterlyste fler kvinnor i fredsförhandlingar. Men verkligheten ser trots ansträngningarna ut så här:

• 2,5 procent av undertecknarna av fredsavtal i 24 olika fredsförhandlingar sedan 1992 var kvinnor.

• 3,2 procent av chefsmedlarna för dessa fredsavtal var kvinnor.

• FN har aldrig utsett en kvinnlig chefsmedlare.

Dessutom förekommer sällan ett genusperspektiv i fredsavtal, exempelvis deklarationer om våld mot kvinnor, våldtäkt som vapen, lika rätt till humanitär hjälp, kvinnors roll i konfliktförebyggandet etc. Kvinnor och genus omnämns bara i 16 procent av 585 fredsavtal som undertecknats mellan 1999 och 2010, enligt FN:s kvinnoorgan UN Women.

För att diskutera situationen samlades häromdagen personer med förhandlingserfarenhet från olika krigshärdar för ett rundabordssamtal i Genève. Mötet organiserades av den svenska organisationen Kvinna till Kvinna, och ingår i ett EU-finansierat projekt om kvinnors deltagande i fredsprocesser.

Man enades om att FN-resolutionen trots allt är ett konkret verktyg för att driva frågan om kvinnors ökande deltagande i fredsprocesser framåt. Det framhölls att kvinnors deltagande i fredsprocessen påverkar deras fortsatta roll i samhället.

- Förhandlingarnas legitimitet och fredavtalets förankring i samhället ökar med kvinnor som fredsmäklare, säger Lena Ag, generalsekreterare i Kvinna till Kvinna.

När kvinnor och andra representanter från civilsamhället deltar i förhandlingarna ökar fredsavtalens chans att hålla, enligt en studie från University of Massachusetts-Boston. Freden blev mer hållbar i 25 fredsförhandlingar i bland annat Guatemala, Liberia och Moçambique, enligt studien.

På plats i Genève fanns USA:s Paul Bremer som ansvarade för att starta återuppbyggnaden av Irak. SvD sammanförde honom med Hanna Edwar, framstående kvinnorättsaktivist från Irak, som ifrågasatte varför han inte inkluderade fler kvinnor i förhandlingarna.

- Det fanns ingen tid. Vi var tvungna att fokusera på att få ihop en interimregering och hålla tidiga val. Vi hade att göra med starka islamiska och konservativa krafter. Och vi visste inte var det fanns kompetenta kvinnor att rekrytera, säger Paul Bremer.

Synd, enligt Hanna Edwar som menar att kvinnor skulle behövt vara med mer i utformningen av Iraks konstitution som antogs 2005. Den försämrar bland annat kvinnors rättigheter i familjerättsärenden, öppnar för barnäktenskap och polygami samt försämrar kvinnors arvsrätt.

- Med fler kvinnor i förhandlingarna hade också mer vikt lagts vid sociala och humanitära rättigheter, utbildning och frisläppanden från fängelserna, tror Hanaa Edwar.

Det är problematiskt när krav ställs på snabba politiska lösningar, påpekar Lena Ag. Man försöker hitta minsta gemensamma nämnare för att komma framåt men ”missar visionerna”, menar hon. Fast enligt Paul Bremer finns djupt rotade attityder som gör att kvinnor inte blir påtänkta som fredsmäklare.

- Att stoppa krig är männens värld. Kring sådana förhandlingsbord sitter män med maskingevär och där har kvinnor ingen plats. Det behövs ett förändrat förhållningssätt för att kvinnor ska komma in i denna värld, anser han.