85-årige Kurt Werner Schaechter har hittat 12 000 dokument som bevisar det franska järnvägsbolaget SNCF:s skuld i deportationer av judar, homosexuella, zigenare och motståndsmän till koncentrationsläger under andra världskriget.
Det franska järnvägsbolaget anklagas för att ha medverkat i och tjänat pengar på att tiotusentals judar, politiskt obekväma, homosexuella och zigenare under andra världskriget deporterades från Frankrike till nazismens dödsläger.
Nyligen lämnade över 200 familjer, anhöriga till de deporterade, i Frankrike, Israel, Belgien, USA och Kanada in stämningsansökningar. Det kommer att engagera ett dussintal domstolar och kan kosta franska staten och SNCF miljoner euro i skadestånd.
De anhöriga till deporterade har fått förnyat hopp efter en dom i juni. Då tilldömdes Alain Lipietz, medlem för de gröna i Europaparlamentet, ett skadestånd på 62 000 euro för att hans far och tre andra släktingar deporterades från Toulouse till dödslägren.
SNCF har länge velat skildra sin roll under andra världskriget i ett annat ljus. Då har det främst handlat om de järnvägsanställdas insatser i motståndsrörelsen. Men Kurt Werner Schaechters ”upptäckter” i Nationalarkivet i Toulouse skulle ge en mindre smickrande bild av SNCF:s insatser.
Schaechters föräldrar, pappan journalist och mamman pianolärare, flydde från Österrike sedan Hitler tågat in 1938. Unge Kurt som var stark motståndare till nazisterna engagerade sig snabbt i Främlingslegionen. 1940 var han med i striderna i Narvik. Sedan hamnade han i Marocko. Och sedan kan han berätta om en rad tillfälligheter som gjorde att han under kriget undgick nazisterna och deras samarbetsmän i Vichyregimen.
Efter kriget studerade han, bildade familj och försörjde sig som matematiklärare och försäljare av musikinstrument. Men frågan om vad som hänt föräldrarna lämnade honom aldrig någon ro.
– Jag såg dem sista gången 1942. Gendarmeriet hade kallat in dem. Sen var det bara ett tomrum.
Inte förrän den dag 1991 då han satt i Nationalarkivet i Toulouse. Normalt är de franska arkiven stängda. Men som gammal motståndsman hade Kurt fått tillträde. Det första dokument han rörde vid visade sig handla om föräldrarna. Och att de 1943 och 1944 genom SNCF:s konvojer skickats till utrotningslägren i Soribor och Auschwitz.
Kurt hittade inte bara dokument om föräldrarna. Utan också 12 000 ytterligare där han konstaterade hur det franska järnvägsbolagets ledning krävt flera 100 000 franc för deportationerna.
– Inte för att de franska myndigheterna var nazister. Utan av en kylig administrativ praxis.
Kurt Werner Schaechter kopierade illegalt, ”det var enda möjligheten”, dokumenten. Och de senaste 15 åren har han gjort sig känd som ordningssstörare nummer ett. Han har bombarderat ambassader och tidningsredaktioner med kopior av sina dokument om de hemliga lägren och SNCF:s insatser.
För två år sedan stämde han själv SNCF och krävde en symbolisk ersättning på en euro. Det blev nej i domstolen men nu ser han ändå hoppfullt på allt som händer med domen i fallet Lipietz och de kommande åtalen.
Men kan man verkligen stämma järnvägsbolaget för det som hände under kriget? Var de inte bara tvungna att följa direktiv uppifrån?
– Nej, säger Kurt Werner Schaechter. Franska myndigheter gick längre än vad tyskarna krävde. 1942 började lägren i Frankrike vara fulla. Det var då man satte i gång transporterna österut. SNCF-chefen Pierre-Eugène Fournier, som också vid sidan om hade ansvaret för ”arianiseringen” av judiska tillgångar, lade då fram förslaget om deporteringarna.
85 år gammal fortsätter Kurt Werner Schaechter sin kamp för det han anser vara sanningen.
– Jag har mentaliteten hos chocktrupper. Jag befinner mig alltid på stridsfot.
Den som träffat honom tvivlar inte på att han till sista andetaget kommer att vara till besvär.
