BONN Omvandlingen från motvallskäring till en tung och konstruktiv EU-spelare har varit rasande snabb. För bara 5–6 år sedan var Polen en bråkstake som regelbundet tvingade in EU:s stats- och regeringschefer i uppslitande nattmanglingar och känsloladdade dispyter.
Mannen som på den tiden höll i trådarna i Polen var president Lech Kaczynski, en ärkekonservativ politiker som präglades av en djup misstro mot både Tyskland och Ryssland. Som borgmästare i Warszawa blev han internationellt känd när han två år i rad förbjöd gayparaden.
Regeringschef då var den hetlevrade tvillingbrodern Jaroslaw Kaczynski, ledare för partiet Lag och Rättvisa (PiS), som regerade tillsammans med vänsterpopulistiska Självförsvar och högerpartiet Polska Familjernas Liga.
Nyvalet 2007, bara två år in på den nationalkonservativa regeringens mandatperiod, blev en vattendelare. Den liberale Donald Tusk rodde hem en dunderseger och är i dag Polens oomstridde politiska ledare.
Den regerande Medborgarplattformen (PO) har han sedan dess förvandlat från ett högerliberalt parti till ett modernt mittenparti utan starka ideologiska bindningar.
Borta är de gamla antityska stämningarna. Angela Merkel och Donald Tusk har i dag ett politiskt samarbete och personliga relationer som många önskar sig att Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skulle ha. Förbindelserna till Ryssland präglas av skepsis men har stadigt förbättrats.
Den starka ekonomin är i dag en av Polens stora pluspunkter. Under finanskrisen var Polen med sina 38 miljoner invånare det enda EU-landet som hade ekonomisk tillväxt. I år går ekonomin mot en BNP-ökning på mer än 4 procent, mer än i exempelvis Ungern, Tjeckien och Slovakien.
En annan pluspunkt är den politiska stabiliteten. Visserligen hålls parlamentsval i oktober, mitt uppe i ordförandeskapet, men Donald Tusk verkar inte ha mycket att befara. I den senaste opinionsmätningen av GfK Polonia får hans Medborgarplattform 49 procent medan Jaroslaw Kaczynkis PiS sjunker till 27 procent, från 35 procent för bara en dryg månad sedan.
Inför ordförandeskapet uppger 71 procent av de tillfrågade i en färsk CBOS-enkät att detta kommer att förbättra Polens internationella anseende. 62 procent tror att det kommer att ge Polen ökat inflytande över EU:s politik.
Till de frågor som Polen prioriterar hör inte helt oväntat EU:s långtidsbudget för perioden 2014–2020. Polen får i dag mer pengar från EU:s strukturfonder än något annat medlemsland, mer än en femtedel av alla medel. Warszawa pockar på en förstärkning av budgeten men måste som ordförandeland agera försiktigt och någorlunda neutralt.
Högt upp på agendan står relationerna till länderna öster om EU. I unionens projekt Östligt partnerskap som 2008 initierades av Polen och Sverige ingår Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Polen vill på ett toppmöte i september driva på förhandlingarna om associationsavtal och frihandelsavtal med Ukraina och Moldavien, ett slags ”medlemskap-lite”. I medierna rapporteras att polska diplomater hoppas på EU-medlemskap för Ukraina 2025.
Energipolitiken är område där Polen har starka egna intressen, som delvis går på tvärs med EU:s ambitioner i energi- och miljöpolitiken. Bland annat blockerar Polen för närvarande en minskning av koldioxidutsläppen med 30 procent fram till 2020 i stället för 20 procent. Orsaken är att kolkraften står för mer än 90 procent av Polens elproduktion. Miljögrupper räknar därför med att klimatpolitiken kommer att ligga på is under Polens halvårslånga ordförandeskap.
Energipolitiken ingår i det som Warszawa kallar ”Ett säkert Europa”. Framför allt efter ”gaskriget” 2006 mellan Ryssland och Ukraina ses beroendet av rysk energi som en säkerhetsrisk.
För egen del planerar Polen att bygga minst ett kärnkraftverk som ska tas i drift 2020. Men opinionen är splittrad och Bondepartiet som är koalitionspartner i regeringen vill ha en folkomröstning.
Till nyckelpersonerna i det polska ordförandeskapet hör utrikesminister Radek Sikorski som flydde från Polen när undantagslagar införde 1981 och som fick politiskt asyl i Storbritannien innan han gjorde karriär som krigsreporter.
I centrum står dock Donald Tusk – som enligt polska medier hoppas bli EU-kommissionens näste president när José Manuel Barroso avgår 2014.
