Krig och naturkatastrofer medför i allmänhet att stora mängder människor tvingas bo i tält. Till en början som en tillfällig lösning, men ibland kan det handla om flera år. I Haiti verkar det senare troligast med tanke på att minst en miljon blev hemlösa i jordbävningen den 12 januari.

–Alla fokuserar på Port-au-Prince men flyktingkatastrofen är ännu värre i Léogane – där hela 90 procent av befolkningen berördes, säger fader André Prévalus i församlingen Sainte-Thérèse – numera utan kyrkobyggnad.

Familjen Carolles öde är lika tragiskt som alla andras: bostaden förstördes, flera släktingar i Port-au-Prince är döda, inga pengar, ingen hade något ordentligt jobb ens före skalvet.

–Flickornas skola? Jag vet inte när jag kan skicka dem tillbaka dit. Om vi kunde ta med oss något hemifrån? Egentligen inte. Vi har lyckats skaffa det nödvändigaste, säger Olivia Marie Carolle och pekar in mot den lilla gräsplätt man mutat in med tygsjok för att få lite privatliv.

En liten stund senare rullar en FN-lastbil in i det som snabbt blivit ett av otaliga tältläger i Haiti. Soldaterna på flaket kastar ut kartonger med vattenflaskor till folkhopen som springer efter bilen. Lasten förslår inte långt och med i den fanns varken ris eller matolja som tillhör de andra verkliga bristvarorna.

Léogane utgör själva epicentrum i skalvet och staden så gott som utraderades helt. Kvar står bara rester av en del byggnader i kolonialstil i själva stadskärnan. FN, Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer har inrättat sig där det varit möjligt, till exempel på gården intill episkopalkyrkan som sjunkit ihop till en sorglig hög betong.

I planeringen för kommande inkvartering av Haitis hemlösa finns Léogane med. Här ska en av de nya tältstäderna som den haitiska regeringen tillkännagett uppföras. Hjälporgan som International Organization for Migration, IOM, efterlyser upp till 100000 tält och andra grupper uppger att de försöker iordningställa vattenreningskapacitet och toaletter snarast möjligt för de hundratusentals människor i tältlägren.

–Tält utgör på inget vis den enda lösningen, men på kort sikt är de nödvändiga, kommenterade Vincent Houver, chef för IOM:s verksamhet i Haiti, i ett pressmeddelande med tillägget att IOM försöker verka för mer hållbara alternativ, i likhet med Interamerikanska utvecklingsbankens planer på att uppföra 10000 bostadshus i Léogane.

Erbjudandet att få gratistransport ut ur Port-au-Prince accepterades, enligt FN, av minst 130000 personer (och, troligen, av fler som inte fick plats ombord på bussarna). Detta får dock betraktas som en del i de tillfälliga lösningarna, eftersom samma människor en gång lämnade de hopplösa byarna i inlandet för att söka lyckan i huvudstaden.

Haitiska Radio Monopole rapporterar att exempelvis lilla orten Saint-Marc fått se sin befolkning öka med hela 10000 människor på bara några dagar, utan att egentligen ha erforderlig infrastruktur. Folk bor hos vänner, släktingar eller i kyrkor eller på bastmattor på marken.

–Inget har gjorts för att bistå de familjer som tar emot de här människorna, sa Constant Jean-Élie i stadsförvaltningen som förutspådde livsmedelsbrist och ökade risker för våld.

På det hela taget tilltar hjälpinsatserna dag för dag, med fler och fler ställen där vatten och livsmedel delas ut, bensin och gas levereras etc. Men behoven förblir gigantiska och i scenerna från Port-au-Prince ingår fortfarande schaktmaskiner som fraktar bort lik – och plundring.