Muammar Gaddafi i Libyen tillhörde USA:s ärkefiender i decennier. Nu, mot bakgrund av de historiska tv-bilderna från jublet i Tripoli, minns erfarna bedömare i USA årtal som 1969, när Gaddafi tog makten, 1979 när landet fördömdes som stöttare av terrorism, 1988 när flighten PanAm 103 störtade över Skottland efter ett bombattentat – och 2004 när relationerna normaliserats efter en uppgörelse om massförstörelsevapen skadestånd till offren i flygkraschen.

Protesterna under detta års arabiska vår började i de två länder som omger Libyen, Tunisien och Egypten. Barack Obama fick höra att han agerade väl senfärdigt, i synnerhet beträffande egyptiske alliansbrodern Hosni Mubarak.

Men efter Gaddafi-militärens attacker mot civila i Benghazi inleddes omedelbart en mer samordnad aktion via Arabförbundet, FN och Nato. Obama beskylldes för att bakvägen ha startat ett fjärde krig i ett muslimskt land, efter Irak, Afghanistan och den mer dolda krigföringen i Jemen.

De första veckorna verkade den Nato-ledda insatsen i månadsskiftet mars-april skakig med större insatser från amerikansk militär än vad som sades officiellt. Obamas kritiker sa å ena sidan att USA borde leda, å den andra att det var fel att amerikanska skattebetalare som vanligt tvingas betala för alla allierade som strypt sina försvarsbudgetar.

Vidare hävdade de att Obama bröt mot grundlagen genom att dra i krig utan att få kongressens godkännande.

Sju månader senare dras snaran åt runt Gaddafi, efter handgriplig hjälp till rebellerna från brittiska och franska specialförband. Det förmodas bara blir en fråga om dagar till dess att han försvinner, som grannarna Mubarak och Zine al-Abidine Ben Ali. En direkt följd av detta som kan lindra den ekonomiska krisen märktes redan igår morse, nämligen att oljepriserna sjönk.

Barack Obama fick alltså, precis som det låtit i försvaret av hans resa till Martha's Vineyard, följa händelseförloppet på sin semester. Sent i söndags kväll utfärdades en första kommuniké om att situationen i Libyen nått en brytpunkt. ”Gaddafi måste erkänna faktum, att han inte längre har kontrollen över Libyen” hette det med en maning till det provisoriska rebellstyret att visa ledarskap och respektera alla libyers rättigheter.

Obama höll sig utanför rampljuset även igår och lät den brittiske premiärministern David Cameron ställa sig framför tv-kamerorna. Även detta ett tecken på att Obama menar allvar med talet om att bygga allianser i världen.

En första spontan reaktion från tv-kanalen NBC:s mångåriga diplomatiska korrespondent Andrea Mitchell lät så här:

– Att se vad som sker nu är en sådan bekräftelse av administrationens strategi och Natos:s strategi. De må ha tagit sju månader men det har äntligen hänt.

Men, nämnda kritiker, däribland Obamas rival i valet John McCain, framhåller att det tog så lång tid för att de amerikanska stridsflygresurserna inte tagits i bruk. Därtill kommer samma frågetecken om övergången till demokrati som i Tunisien och Egypten.

Beträffande näste diktator som klamrar sig fast vid makten, Bashar al-Assad i Damaskus, framhålls några avgörande skillnader. De mest inflytelserika grannarna i regionen tiger, utsikterna för FN-aktioner är små än så länge och det faktum att Assad den yngre aldrig varit samma paria som Gaddafi. Men det diplomatiska fotarbetet har börjat på allvar med sanktioner både mot regimtopparna i Syrien och landets oljesektor.