Matchen slutade 2-0, men idrottsmässigt var drabbningen på Atatürk-stadion helt betydelselös. Armenien och Turkiet är sedan tidigare akterseglade av Spanien och Bosnien-Hercegovina i kvalgruppen. Politiskt var den desto mer het, efter de avtal om diplomatiska förbindelser och öppning av den stängda gränsen mellan länderna som undertecknades i Zürich i lördags.

När Sargsyan och Gül före matchen träffades öga mot öga var det ”i en extremt positiv atmosfär”, enligt närvarande diplomater. Men utbrett buande från den turkiska hemmapubliken, bland annat när Armeniens nationalsång spelades, visade ledarna att försoningsprocessen fortfarande har en bit kvar.

Presidenterna hade sällskap av bland andra UEFA-ordföranden Michel Platini under matchen. Sargsyan fick fram ett svagt leende vid Turkiets mål, medan Gül applåderade.

Länderna har haft ett spänt förhållande sedan Armenien återfick sin självständighet i och med Sovjetunionens sönderfall. Konflikten går tillbaka till det Osmanska riket, då armenier utsattes för förtryck som vid första världskriget trappades upp till massdödande.

Armenier vill att händelserna erkänns som folkmord, medan Turkiet anser att antalet offer har överdrivits och att oroligheterna också krävde många människoliv även i de andra folkgrupperna i regionen.

På 90-talet förstärktes konflikten av kriget om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Sistnämnda land står Turkiet nära både politiskt och kulturellt och har följt det turkisk-armeniska närmandet med kraftigt rynkade ögonbryn.

I Bursa, tio mil söder om Istanbul, hade myndigheterna inför Sargsyans besök försökt stoppa allt viftande med azeriska flaggor och förbjudit politiska slagord på läktarna, dit bara särskilt inbjudna, framför allt polisstudenter, var välkomna.

Många i både Turkiet och Armenien är tveksamma till närmandet.

- Vi kommer att vara gästvänliga mot honom. Men ändå. . . de här avtalen är inte bra. Det vore en skam om Turkiet har lurats till det här, sade pensionären Zeki till AFP utanför arenan.