Efter månader av hemliga förhandlingar finns det en chans att Europas sista stängda gräns - mellan Armenien och Turkiet - är på väg att öppnas. Med ett kort gemensamt uttalande meddelade regeringarna i de båda grannländerna att de är redo att inleda en normaliseringsprocess som ska gynna båda parter. Processen blev synlig redan i september förra året när Turkiets president Abdullah Gül bevistade en VM-kvalmatch i Jerevan. Till svarsmatchen i Turkiet väntas Armeniens president Serzh Sargsyan.

Lyckas fortsättningen på denna fotbollsdiplomati kommer det att bidra till handel och avspänning i Europas sydöstra hörn. Samtidigt bättrar det på Turkiets chanser till ett EU-medlemskap.

Men ska steg tas mot en verklig försoning kan det ha ett inrikespolitiskt pris för regeringen i Turkiet. Turknationalister kommer inte att vara nådiga ifall Tayyip Erdogans pro-islamiska AKP-regering skulle gå med på eftergifter i frågan om Turkiets stöd till Azerbajdzjan, ett land med vilket Armenien utkämpat ett krig kring enklaven Nagorno-Karabach.

I korten för en verklig försoning - och inte bara öppna gränser och utbyte av ambassadörer - ligger sannolikt också ett turkiskt erkännande av att massmorden på armenierna i det sönderfallande osmanska imperiet 1915 inte ”bara” var massakrer under första världskrigets kaos utan ett organiserat folkmord. I Armenien ses dessa händelser för 94 år sedan som 1900-talets första folkmord i Europa.

Turkiet bröt sina relationer med Armenien 1993 i protest mot den forna Sovjetrepublikens krigföring mot Azerbajdzjan. Närmandet som nu är på gång handlar om att återställa relationerna till den nivå som gällde innan konflikten om Nagorno-Karabach blossade upp. Men på några håll finns en oro över att Azerbajdzjan - ett nyckelland för gasledningarna till Europa - kan koppla ihop sig med det ryska gasnätet i stället för med Turkiet, i protest mot ett närmande mellan Jerevan och Ankara.

Richard Giragosian, som leder en tankesmedja i Armeniens huvudstad Jerevan, Center for National and International Studies, förklarar öppningarna främst med att Erdogans regering har försökt öppna Turkiet mot både EU och sina närmaste grannar.

– Det hedrar den turkiska regeringen att de insett att det krävdes omprövningar, säger den armenisk-amerikanske forskaren, just hemkommen från Istanbul.

Det regionala genombrott som kan vara på väg har skyndats på av kriget förra sommaren mellan Ryssland och Georgien, vilket förändrade maktförhållandena i södra Kaukasus. Men utlösande faktor för fotbollsdiplomatin mellan Jerevan och Ankara var inte förra sommarens krig i Kaukasus, utan mordet i Istanbul 2007 på Hrant Dink, en armenisk-turkisk skriftställare.

– När vanliga turkar strömmade ut på gatorna för att visa sin sorg efter mordet så skyndade det på diplomatin. Hrant Dink representerade det bästa av både Turkiet och Armenien. Han var ganska impopulär här i Jerevan, för hans budskap var djärvt: han ville att diskussionen om folkmordet på armenierna 1915 skulle föras i Turkiet, inte bland armenier i diasporan i USA eller Frankrike, säger Richard Giragosian.

Både USA:s president Barack Obama och Ryssland stöder normaliseringsprocessen. Obama, som i sin presidentvalskampanj gjorde ett erkännande av folkmordet på armenierna till en del av sin utrikespolitiska plattform, modulerade sina ord när han gästade Turkiet i början av april. Inför parlamentet i Ankara talade han om ”de fruktansvärda händelserna 1915” utan att yttra det laddade ordet ”folkmord”.