NAIROBI Det är lugnt på ytan, men såren består. De etniska klyftorna och misstänksamheten finns kvar i slumområdena runt Nairobi. Våldsvågen efter valet 2007 förändrade livet i grunden. 18-åriga Samuel Musembi tror på idrottens läkande förmåga, att fotboll kan föra folken samman.
–Sport är enda sättet. Jag ser ingen annan möjlighet, säger Samuel och visar runt i sina kvarter i Mathare Valley, ett av Nairobis största slumdistrikt.
Vi tittar in i hans hem på 18 kvadratmeter där han bor med föräldrar och fyra syskon. Det enda rummet är både kök och sovrum. Nattetid delas rummet med ett draperi till två sovrum. Samuels föräldrar har inga fasta jobb, hans far tar tillfälliga påhugg som bärare på byggen.
Här i Mathare Valley – där alla delar samma skriande fattigdom – stod strider granne mot granne i januari 2008. Anledningen var den omstridda valutgången. Presidenten Mwai Kibaki såg till att svära in sig till en ny period, trots att mycket pekade mot att oppositionen med Raila Odinga i spetsen vunnit. Flera veckors våld bröt ut mellan i första hand kikuyer och luo, men även andra folkgrupper drogs snabbt in.
Runtom i Kenya miste 1200 livet och 600000 tvingades fly sina hem. Många har återvänt, andra har inte vågat ännu.
–Här i Mathare delade folk upp sig. Förr bodde alla om vartannat, utan att bry sig så mycket om vilken stam de andra kom ifrån. I dag vågar ingen bo så blandat längre. Nu bor kikuyer i en del av Mathare, luo i en annan och så vidare. I mina kvarter bor nästan bara kamba, som jag själv, förklarar Samuel.
Samuel minns med skräck de veckorna i januari 2008.
–Det var förfärligt. Alla butiker var stängda, inga transporter och ingen mat. Varje natt låg jag och var rädd att de skulle attackera vårt hus nästa dag, trodde varje dag var min sista.
På ett högre plan pågår försök att ställa skyldiga inför rätta: de makthavare som uppviglade till folkfördrivning och massakrer. Internationella brottmålsdomstolen i Haag har offentliggjort hälften av de tolv namn man utreder. Nyligen kallade åklagaren Luis Moreno-Ocampo sex makthavare till Haag den 7 april, för häktningsförhandling. Mest känd är vice premiärministern Uhuru Kenyatta.
Men ute i Nairobis slumområden har inte mycket gjorts för att läka såren. Minnena och misstänksamheten består. Samuel tror att de unga måste gå i bräschen, en ny generation utan hat.
Samuel ägnar sin fritid åt en organisation i Mathare som försöker samla ungdomarna, oavsett etnicitet. Idrotten är bas för verksamheten, men syftet något annat: att ge ungdomarna en chans i livet, bortom slummen. Efter våldet 2008 har organisationen Mysa också fått en ny uppgift, att läka de etniska såren.
Mysa (Mathare Youth Sports Association) bildades 1987 av kanadensaren Bob Munro, som arbetade i Östafrika för FN. Munro startade en liten fotbollsliga, mest för att pojkarna skulle ha något att göra. Sedan dess har Mysa växt till något mycket mer och omfattar 27 500 ungdomar samt 60 heltidsanställda.
–Även flickorna spelar fotboll. I år var det ett lag från Mysa som vann den kenyanska damligan, förklarar stolt Ismail Hussein, talesman för Mysa.
–Syftet är att ge ungdomarna chans till ett värdigt liv. Problemen i Mathare är enorma, särskilt droger: cannabis, alkohol, kokain och khat. Många barn brygger eget öl för att sälja vidare till langare.
–Idrotten är inte målet, den är det medel vi ger ungdomarna att lösa sina egna problem.
Med ett individuellt poängsystem och fotbollen som lockbete omfattar verksamheten allt från musik, foto, tidningsproduktion, hiv- och drogkampanjer, hjälp till barn i fängelser till snart en egen radiostation. Samt uppsnyggning av slummen.
Våldet 2008 drabbade Mysa hårt, men blev en sporre till nytänkande.
–Alla folkgrupper finns hos oss. Därför måste vi också vara med och överbrygga klyftorna. Jag tror på idrott för att bekämpa tribalismen. Idrott för folk samman.
–Vi var först att ta ett fotbollslag till Kisumu, som var våldsammast i hela landet. Våra kikuyuspelare tog stora risker när de följde med, men de ville visa att vi behöver varandra. Vi ville visa att sport är ett sätt att mötas över de etniska gränserna.
18-åriga Samuel Musembi instämmer. Han har utsetts som en av 450 ungdomsledare och förebilder.
Dessa har fått bidrag till skolgång. Bidrag kommer mest från Norge, men även från svenska givare som Sida och Björn Borg. Samuel har just gått ut sista året och väntar på sina betyg.
–Jag vill till universitetet. Jag både hoppas och tror att mina betyg räcker till att läsa medicin. Det är min högsta dröm.
