Foča Folkmord, etnisk rensning, tortyr och massvåldtäkter utförda av serber var under kriget vardagsmat i Foča. ”Staden var en av de mest avskyvärda platserna på Balkan”, säger borgmästare Zdravko Krsmanović, själv serb. Sedan dess har han fått 4000 muslimer att återvända till de serbiska krigsförbrytarnas tidigare fäste.

Utmed huvudgatan vajar flaggor med Krsmanovićs ansikte. Det är valrörelse i Bosnien-Hercegovina och stadens borgmästare står i spetsen för det nygrundade Nya socialistiska partiet som i hela landet går till val med ett försoningens budskap och med löften om att bekämpa korruption och nationalism.

Hans motståndare är Milorad Dodik och dennes allsmäktiga socialdemokratiska parti SNSD som styr serbrepubliken Republika Srpska med järnhand och hotar med utbrytning ur det instabila och etniskt splittrade Bosnien-Hercegovina, som 15 år efter fredsavtalet i Dayton fortfarande är ett djupt traumatiserat land.

–Dodik sår hat mellan folkgrupperna för att behålla makten, fräser Krsmanović och anklagar premiärministern för att driva Republika Srpska som ett korrupt företag med enda syftet att fylla den egna plånboken.

När vi tar en promenad genom staden stoppas han hela tiden av förbipasserande. Många kommer fram för att önska honom framgång i valet, andra kommer med sina små vardagsbekymmer.

Krsmanović är otroligt populär i Foča. I förra valet fick han över 50 procent av rösterna. Men för serbiska nationalister och många krigsveteraner är han ett rött skynke. De anklagar honom för att sälja ut serbiska intressen. Ibland ringer telefonen på natten och någon hotar att våldta hans dotter eller sätta en kula i pannan på honom.

En bit ner för gatan ligger idrottshallen Partizan som serbiska nationalister under kriget 1992–1994 förvandlade till ett läger för massvåldtäkter. Dokumenten från Haagtribunalen som beskriver de systematiska övergreppen hör till de mest skakande vittnesmålen från Balkankrigen.

I dokumenten beskrivs hur muslimska kvinnor i alla åldrar, ofta inte äldre än 15, natt efter natt våldtogs av serbiska soldater eller poliser, ibland hundra gånger om natten. Det är något som alla i Foča känner till. Men det är inget man talar om. När kvinnogrupper för sex år sedan försökte sätta upp ett minnesmärke haglade det protester och kvinnorna jagades bort ur staden.

–Vi kunde inte tillåta det, säger Krsmanović men vill inte riktigt förklara varför. Till slut låter han förstå att folk är trötta på att bli stämplade som mördare och våldtäktsmän hela bunten.

Faktum är att krigsförbrytare som länge höll sig gömda i Foča har gripits och skickats till domstolen i Haag där de har dömts till långa fängelsestraff. Men till sanningen hör också att upprensningen inte började på allvar förrän USA införde ekonomiska sanktioner mot Foča och stoppade allt stöd till återuppbyggnaden.

Detta var Krsmanovićs chans. Han insåg tidigt att stadens invånare skulle göra allt för att slippa isolering och satsade på att ge Foča en ny profil. En av de första åtgärderna var att ge tillbaka staden sitt namn. I början av kriget hade Foča döpts om till Srbinje, serbernas plats.

Nästa steg var börja bygga upp de sammanlagt 13 moskéerna som under kriget hade jämnats med marken. Sedan följde stapplande försök att skapa ett samarbete med den muslimska staden Goražde några mil uppåt floden Drina dit under kriget många av Fočas muslimer flydde. Idag spelar ungdomarna fotboll med varandra.

Sammanlagt jagades över 22000 muslimer bort från Foča som på den tiden hade en muslimsk majoritet. Uppåt 3000 muslimer är sedan dess spårlöst försvunna, de flesta mördade under flykten eller i fängelset i Foča som under dessa år förvandlas till ett dödsläger.

–Det var ett koncentrationsläger där människor slaktades, säger 46-årige Bejrudin Siljak-Hax och pekar mot taggtråden, vakttornen och den höga muren som knappast någon lämnade bakom sig med livet i behåll.

Bejrudin Siljak-Hax är en av dem som har kommit tillbaka till Foča och till sin gamla lägenhet som han flydde ifrån i början av kriget. Den ligger bara hundra meter från fängelset som är en ständig påminnelse om det som han bara vill glömma och begrava.

–Men vad ska man göra? Livet går vidare, säger och rycker på axlarna.

Det betyder inte att såren är läkta i Bosnien-Hercegovina. Inte heller att hatet har slocknat eller hämndbegäret stillats. Och det är detta som driver Zdravko Krsmanović.

–Jag har en dröm, säger han. Det är att utplåna hatet och skapa försoning. Om vi inte klarar av det, har landet ingen framtid.

SARAJEVO

Politiker som Zdravko Krsmanović är inte mer än en strimma av hopp i ett land som 15 år efter det blodiga kriget, massmorden och de etniska resningarna är i händerna på politiker som spelar på nationalism och etniska motsättningar

I den bosnienserbiska Republika Srpska är det premiärminister Milorad Dodik som motarbetar centralstaten och nästan dagligen hotar med utbrytning ur förbundsrepubliken. På den muslimska sidan svarar Haris Silajdzic från Partiet för Bosnien och Hercegovina (SBiH), en av landets tre roterande presidenter: Visst, det går bra att lämna. Men räkna inte med att kunna ta något med er!

Än så länge är det inte mer än ett ordkrig som trappas upp i slutspurten av en valrörelse som – ännu en gång – beskrivs som ett ödesval. Men till saken hör att retoriken inte skulle fungera utan såren från kriget som ännu inte är läkta.

I Sarajevo träffar jag 23-årige Vedran Vojinovic som berättar hur han i den belägrade och sönderskjutna huvudstaden, mitt uppe i brinnande krig, såg fotbolls-VM i USA på tv. Han var då sju år gammal.

–Jag var chockad. Jag förstod inte vad som hände. Inga granater som exploderade, inga krypskyttar. Det var först då jag begrep att det fanns en värld utan krig.

Vedran Vojinovic beundrar Krsmanović som har bildat en koalition med multietniska Naša Stranka (Vårt parti) som kämpar för ett tolerant, öppet och modernt samhälle. Men sina känslor gentemot serber kan 23-åringen inte dölja.

Bosnien-Hercegovinas största problem – vid sidan av såren från krigets mörka år – hör ihop med fredsavtalet i Dayton 1995. Detta skapade en politiskt fragmenterad stat, styrd av partikulärintressen och med oräkneliga möjligheter att blockera beslut på alla tänkbara politiska nivåer.

Över denna otympliga konstruktion vakar den så kallade Höga representanten för Bosnien-Hercegovina, tillika EU:s speciella sändebud. Denna har långtgående befogenheter men är i praktiken piskad att söka samförståndslösningar som bygger på minsta gemensamma nämnare.

För landet har detta varit bortkastade år. Ekonomin håller visserligen på att repa sig något. Men det går inte att dölja att Bosnien-Hercegovina är en enda ekonomisk katastrof med en arbetslöshet på 43 procent. Detta samtidigt som EU-medlemskapet rycker allt längre bort och Bosnien-Hercegovina, som ett av de sista länderna på Balkan, fortfarande har ett förnedrande viseringstvång för inresa till EU.

En strimma av hopp finns trots allt. Grupper som Zasto Ne (Varför inte) har skapat projekt som jämför vallöften med verkligheten för att bryta med en tradition av brutna vallöften. Nya modiga politiker och moderna partier dyker upp. Hur långt detta bär återstår att se. Stalltipset är dessvärre att man på valnatten kommer att kunna konstatera: mycket väsen för ingenting. Men förhoppningsvis också att fröet till förändring är sått.

Tomas Lundin bevakar Bosnien-Hercegovina. tomas.lundin@svd.se