Egyptier, bosatta i USA, demonstrerar utanför Vita huset med rop på Obama att kräva president Hosni Mubaraks omedelbara avgång. Och inne i Vita huset fortsätter sammanträdena där flera intressen måste vägas mot varandra: Egypten som ankare i en flera årtionden lång Mellanösternpolitik, önskan att stå på frihetskämparnas sida och oron för att islamistiska krafter skulle skruva klockan bakåt.

I den intensiva debatten i Washington hörs, kanske mer än i europeiska huvudstäder, instämmanden i Obamas bedömning om behovet av en ordnad övergång som han i ett kort uttalande i tisdags kväll sade bör ske nu. Men Hosni Mubarak har ännu inte svarat på denna volley från Obama.

I går vässade dock Vita huset tonen, då talesmannen Robert Gibbs tillade att ”nu betyder nu”, en skärpning i förhållande till Obamas uttalande dagen före.

Vita huset fördömde också våldet i Kairo.

–USA beklagar och fördömer de våldsamheter som ägt rum i Egypten och vi är djupt oroade över attackerna mot medier och mot fredliga demonstranter, sade Robert Gibbs i går.

Diplomater och politiker med lång erfarenhet från Mellanöstern framför åsikter som dessa:

–Stabilitet borde inte vara ett fult ord. Alla måste känna oro för vad som kan komma härnäst i regionen, sade förre utrikesministern James Baker i NBC:s frukostprogram med konstaterandet att han tycker att Obama har skött korten mycket väl hittills.

–Det finns ingen tydlig agenda utöver att kasta ut Mubarak och inte heller någon etablerad ledarfigur, skriver förre Irakambassadören Ryan Crocker i Wall Street Journal och fastslog med emfas att Mohamed ElBaradei inte är någon Vaclav Havel som i Tjeckoslovakiens frigörelseprocess.

Naturligtvis hörs även röster som påpekar att USA historiskt köpslagit med de autokratiska regimerna, som i sin tur skickligt kvävt all opposition i skuggan av amerikanska vapen. Men skulle det nu framstå som att Obama försöker diktera villkoren kan USA-föraktet börja jäsa och bli ännu en osäkerhetsfaktor i regionen med stor amerikansk militär närvaro.

Namnet George W Bush och beteckningen frihetsagenda lyfts också fram. Som president sade han redan 2003 att 60 års västerländska ursäkter för bristande frihet i Mellanöstern inte gjorde oss säkra.

Men nu utmynnar många analyser i att de, i och för sig vällovliga, demokratiseringssträvandena stupade på den egna oron för islamistiska partier och på den faktiska amerikanska politiken, som kriget i Irak. Utrikesminister Condoleezza Rice tuffa budskap 2005 till Mubarak spelas upp igen men också reträtten ett år senare efter Hizbollahs valframgångar i Libanon.

Det Muslimska brödraskapet ses med skepsis i USA, med fokus på vad rörelsens företrädare sagt om Israel och bidragen därifrån till i alla fall den teoretiska underbyggnaden till jihadismen.

Oavsett om brödraskapet utkristalliseras som maktalternativ eller ej utgår Mellanöstern-veteranen Thomas Friedman i New York Times från att de moderata sekulära krafterna försvagas i de länder som stiftat fred med Israel, Egypten och Jordanien. Friedman manar därför den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu att snarast komma till skott med palestinierna – alltså den konflikt som är prismat i den regionen.