Alla italienare vill att kriserna tar slut: soporna i Neapel, mozzarellan med dioxin, det utspädda finvinet, bankrutta Alitalia, den stagnerande ekonomin, fallande regeringar och maffian. Men vem kan hjälpa dem bäst? Både Silvio Berlusconi från höger-centeralliansen Frihetens folk och Walter Veltroni från det nya Demokratiska partiet med allierade på center-vänstersidan hävdar att de kan rädda Italien. Fast på olika sätt.
Berlusconi försöker med sin kampanjlåt ”Tack och lov för Silvio” och parollen ”Italien är det land jag älskar” generera entusiasm samtidigt som han talar sig varm om fotboll, vackra kvinnor och mat – sådant som italienare i allmänhet gillar.
Roms förre borgmästare Veltroni kör istället med en kärnfull Barack Obama-imitation: ”Vi kan klara det!” – ”Si può fare!” Han resonerar om Italiens stora resurser och hur de borde användas för att få fart på ekonomin. Med detta budskap har han farit som en skottspole runt landet: Veltronis kampanjbuss har 27 540 kilometer på räknaren.
Berlusconi verkar ha övertygat flest väljare, enligt den sista opinionsundersökningen som gjordes två veckor före valet. Den ger Berlusconi ett försprång på 5–9 procent i valet till underhuset, deputeradekammaren. Men för tre månader sedan låg den 52-årige Veltroni efter med 30 procent.
Båda kandidaterna har in i det sista jagat de många osäkra väljarna. Särskilt intensiv har jakten varit i miserabla Neapel, ett traditionellt vänsterfäste där mycket av skulden för sopkatastrofen lagts på vänstern som styrt staden och regionen. Berlusconi har som vallöfte lovat att hålla nya regeringens första konselj i Neapel och sedan stanna där tills sopkrisen är över. Veltroni har å sin sida satsat på kampen mot maffian med yttranden som ”Mafiosos ska inte rösta på Demokraterna. Vi och vår regering kommer att förinta Camorran och maffian på Sicilien”. Många bedömare menar att Neapelregionen kan avgöra nyvalet.
Intressant nog har nästan ingenting nämnts under valkampanjen om intressekonflikten som finns mellan politikern och företagaren samt mediemogulen Berlusconi. Han styr fortfarande sitt imperium med medier, reklam, försäkringar, livsmedel och byggföretag samt kontrollerar Italiens tre största privata tv-kanaler. Inte heller talas det om åtalet där Berlusconi misstänks för mutbrott.
Det är femte gången som Berlusconi kandiderar till posten som premiärminister. Han har vunnit två gånger: 1994 och 2001. Den hårtransplanterade och ansiktslyfte 71-åringen vars hjärta slår med hjälp av en pacemaker är ingen yngling. Ändå verkar han ha många ungdomars stöd, något som Italiens veterankommentator Beppe Severgnini förklarar med att ”han är en mycket duktig affärsman som säljer en dröm”.
– Berlusconi ses som en person med enorm framgång i livet. Många tror att han kan göra att det går lika bra för landet och ekonomin, säger Ester Dini på tankesmedjan Censis.
Men det finns också viskningar i de politiska korridorerna om en ”bred koalition” med båda partierna liknande Tysklands. Fast frågan är om Berlusconi verkligen vill samarbeta med den tidigare kommunisten Veltroni. På måndag får vi svaret.
Tipsa andra
NYVAL EFTER PRODIS FALL
I januari 2008 föll Romano Prodis center-vänsterregering ”Unionen” efter att ha tappat sin mycket knappa majoritet i senaten
Prodis regering valdes den 9–10 april 2006. Hans regering är kvar som expeditionsministär tills den nya regeringen kommer på plats efter nyvalet, som pågår både imorgon söndag och på måndag förmiddag.
VIKTIGASTE PARTIERNA OCH ALLIANSERNA
Frihetens folk är högermitten-alternativet. Leds av Silvio Berlusconi.
Demokratiska partiet med allierade är mitten-vänsteralternativet. Leds av Walter Veltroni.
Vänsterns Regnbågsallians samlar kommunister och gröna. Leds av talmannen i underhuset Fausto Bertinotti.
Kristdemokratiska centerunionen. Leds av Pier Ferdinando Casini.
NYTT VALSYSTEM SEDAN 2006
Majoritet krävs i båda kamrarna.
Italien gick 2006 till ett delvis proportionellt valsystem från systemet med majoritetsval i enskilda valkretsar.
För att kunna regera måste ett parti eller en koalition/valallians ha majoritet i båda kamrarna.
Det parti som vinner flest röster får automatiskt 340 av underhusets 630 platser, oavsett marginalen för segern. Så fick Prodi 348 mandat i underhuset i valet 2006 trots att han vann över Berlusconi med bara 25 000 röster.
Valet till senaten baseras på utfallet i varje enskild region. Det parti som vinner flest röster i en region får 55 procent av regionens platser i senaten. Ju folkrikare region, desto fler platser. Så fick Prodi en lövtunn majoritet – 158 mandat – i senaten trots att han fick färre röster än Berlusconi



































