Vilka lokaler som är träffpunkt för homosexuella män i Teheran kan omöjligt berättas här. Men det finns förtäckta mötesplatser för män som söker kontakt med andra män. Det sker genom en tyst överenskommelse en bestämd kväll i veckan, när lokalen i fråga plötsligt byter publik.

”Bahman”, en homosexuell man på några och 20, har tipsat mig om ett av hans stamställen så att jag själv ska kunna se hur publiken ändrar karaktär framåt aftonen. Caféet är vad iranska revolutionsgardister och moralpoliser med ett starkt fördömande ord skulle kalla ”gharbzadegi” - besmittat av västinfluenser.

Men det är här ”Bahman” (som egentligen heter något annat) och hans vänner kan träffas över en kaffe, cola eller glass.

Tidigt på kvällen är det mest blandade sällskap vid borden eller väninnor från medelklassen och uppåt som tar en fika efter jobbet och shoppingrundan. Men efter hand blir det alltmer enkönat vid borden. Fler och fler unga män strömmar till. En västerländsk man dyker upp mitt i mängden och hälsar med en kindpuss på en ung iransk bekant som så småningom introducerar honom för andra män. Det finns en raggstämning i luften.

– Homosexuella i Iran får kontakt via Internet eller som här på caféet, säger Bahman som har träffat sin nye partner – som dock inte kan komma ikväll – via nätet.

I Iran råder inte bara ett starkt socialt tabu för homosexualitet utan det är också belagt med mycket grymma straff att öppet leva ut sin sexuella läggning. För homosexuella män gäller dödsstraff vid penetration och piskning vid annan form av sexuell handling, skriver svenska UD i sin rapport om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran.

– Den som har sex i närvaro av tre vittnen straffas med döden. Men ingen är så dum att han har sex i en offentlig miljö, säger Bahman.

Hans arbetskamrater får absolut inte veta något om hans sexuella läggning. Och det får inte heller hans familj. Känner inte ens hans mamma till sonens homosexualitet?

– Det hoppas jag verkligen inte!

Han vill inte hävda att det är omöjligt att leva som homosexuell i den islamiska republiken, bara man gör det i det fördolda. Män kan dela lägenhet utan att avslöja för grannar och släktingar att de är homosexuella, menar han.

– Och moralpolisen tränger sig inte i människors hem numera. Men det är tabu att visa sin läggning offentligt. Livet här är så trist och händelsefattigt. Det finns inget att göra. Jag vill flytta till Europa med min partner, säger han.

Även om myndigheterna regelbundet stänger de homosexeuellas sajter dyker det hela tiden upp nya mötesplatser på Internet.

– Förr i tiden var vissa parker träffpunkt för homosexuella. Men nu har man inte sex där. Det har man bara i hemmen. Alla iranier lever ju ett helt annat liv hemma än i det offentliga rummet, säger Bahman.

– Förr var det också vanligt att moralpolisen knackade på och trängde sig in hos folk när de hade fest. Men under Khatami (den förre presidenten, 1997-2005) blev det en lättnad. Men ingen vet vad som kan hända nu under Ahmadinejad. Femton procent av befolkningen är mycket fanatisk och stöder honom. Vi har ett minoritetsstyre.