Det blir kaos när hon kommer. Aung San Suu Kyi är en stjärna. Hon kallas Burmas Gandhi; Moder Su; eller bara The Lady, Daw Suu Kyi. Den svettiga massan kommer nära henne från alla håll.

Jag antecknar att det vore väldigt lätt att mörda henne.

När hon passerar mig i sin lilla bubbla av taniga vakter noterar jag flätorna av vita jasminblommor i hennes uppsatta hår. Hon ser så ömtålig ut. En 66-årig blomma i en gräsrotsrörelse.

Mycket verkar nu gå hennes väg. Det har bara gått ett drygt år sedan hon släpptes från en sammanlagt 15 år lång husarrest. Hennes parti NLD, National League for Democracy, inviger denna dag sitt första officiella lokalkontor. Regimen släpper politiska fångar och ingår vapenvilor. Tvivlen är många men en del vågar tro på Suu Kyi när hon säger att Burma snart kommer att ha demokrati – trots att de gamla bloddrypande generalerna fortfarande har makten.

Bredvid mig klappar och gråter Ayi Ayi Than, 40 år, en vanlig sekretare i den tidigare huvudstaden Rangoon.

–Jag är så glad att jag har sett henne. Jag har älskat henne så länge. Jag älskade hennes far Aung San också, säger hon.

Fadern, Aung San, ledde kampen för Burmas frihet. I likhet med Gandhi mördades han på mållinjen, i samband med landets självständighet.

Suu Kyis vakter ser mer ut som poeter och studenter. Några är tidigare politiska fångar. En av dem Nyi Nyi Min, säger att han skyddar Suu Kyi med sin kropp: 164 centimeter och 63 kilo. Nyi Nyi greps 2008 för att ha demonstrerat och spridit pamfletter. Polisen torterade honom. Satte honom i en hundbur.

Nyi Nyi drömmer mardrömmar. Fantiserar om att hämnas; om självmordsbomber. ”Men det är ingen bra idé för vår ledare vill ha icke-våld”, säger han.

Under de här dagarna i Burmas tidigare huvudstad Rangoon har jag mött så många människor med liknande historier att det börjat gå rutin i det. Alla har suttit i fängelse, ofta groteskt länge och under vidriga förhållanden. De har på ett ofattbart modigt sätt fortsatt att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter.

I sin bok Freedom from fear skriver Aung San Suu Kyi att för att leva ett fullt liv måste man ha modet att ta ansvar för andras behov: ”Det är inte makt som korrumperar utan rädsla. Rädslan att förlora makten korrumperar den som håller den, och maktens förtryck korrumperar de som utsätts för det.”

Jublet stiger. Suu Kyi kliver ut på balkongen ovanför oss. Hon uppmanar folket att rösta; att ställa myndigheterna till ansvar. Varje mening uttalas med en leende glad ton. Ingen bitterhet, ingen ilska.

”Men även i det mest brutala statsmaskineri reser sig modet upp gång på gång, för rädsla är inte ett naturligt tillstånd för en civiliserad människa.” Folkets kärlek har hittills varit Suu Kyis livförsäkring.

Innan Mahatma Gandhi dödades blev han varnad för att möta massan oskyddad. Han lär ha svarat: ”Den som väljer säkerhet framför frihet förtjänar att dö.”

Han gick ut till bönemötet där mördaren väntade. Kanske visste han att han redan var odödlig – som Aung San Suu Kyi.