Endast 20 procent, eller en av fem amerikaner, tycker att kongressen gör ett bra jobb när flera mätningar vägs samman. I den enkät där folk var mest negativa, från CBS/New York Times i början av februari, ansåg endast 15 procent att de 535 lagstiftarna sköter sig.

Enkelt uttryckt beror detta på att kongressen i princip inte får mycket uträttat, med sjukvårdsreformen och klimatet som aktuella exempel under Barack Obama och med invandringen och pensionssystemet under George W Bush. Undantag från denna impotens är skatterna eftersom ingen amerikansk politiker kan höja sådana och förslag om sänkningar är lättare att få igenom.

Bland experterna som anlitas för att beskriva att det var bättre förr märks bland andra förre republikanske majoritetsledaren Bob Dole. Då, ända fram till 1980-talet, fanns en grupp pragmatiker i mitten som var redo att åsidosätta ideologin för att klubba igenom reformer.

Nu röstar oppositionen så gott som alltid enhälligt mot majoritetens förslag. Och ifall presidenten inte kan få med sig alla de egna partikamraterna är det mycket svårt att baxa igenom lagförslag som mäktiga lobbyinggrupper dessutom kan ha haft inflytande över.

–Vi hajar varför de är arga, sa vicepresident Joe Biden i ett uttalande i veckan som fått stor spridning.

Samma gällde kommentarer från den demokratiske senatorn Evan Bayh som var så gott som garanterad omval – men klagade nu att jakten på ”kortsiktig vinning i politiskt syfte” gjort att han tröttnat på att sitta i senaten.

Majoritetsledarna i representanthuset har varit skickligare på att hålla ihop sin flock. Det gällde republikanen Newt Gingrich efter manifestet Kontrakt med Amerika 1995 och det gäller demokraten Nancy Pelosi idag. I senaten räcker det inte längre med enkel majoritet. Så kallad supermajoritet, på 60 röster, krävs för att kontrollera dagordningen utan att den störs av så kallad filibustring, eller att en senator hindrar omröstning genom att hålla långa tal.

För 30–40 år sedan förekom sådana försök att sätta käppar i hjulet, à la James Stewart i filmen Mr Smith goes to Washington, ytterst sällan. Numera är filibustring vardagsmat och det har gått så långt att det en del hävdar att reglerna borde ändras. Hittills tvekar Barack Obama dessutom att driva igenom sina prioriteringar via andra metoder, till exempel när kongressen har uppehåll.

Det amerikanska statsskicket konstruerades så att det skulle vara svårt att trumfa igenom snabba reformer, men det har gått så långt att total handlingsförlamning hotar. En enda senator kan stoppa mödosamt hopkomna förslag och vänsterdemokrater pekar särskilt på Ben Nelson från Nebraska som endast representerar en bråkdel av befolkningen men krävde att abortrestriktioner skulle vara med i vårdförslaget. Ett par enstaka republikaner lät också förstå att de kanske, kanske skulle kunna övertygas att rösta med demokraterna i vårdfrågan men i slutänden backade de ur.

Bland de många problemen på kongressens bord återfinns: budgetunderskotten, de stegrade offentliga vårdkostnaderna, ny bankreglering, klimatet, skatterna.

Valkampanjerna har redan rullat igång och en ovanligt stor skara, 11 stycken, tänker avgå. Alltsammans bäddar för ytterligare osäkerhet och risken är överhängande att den innevarande kongressen går till historien som improduktiv.

Irritationen märks även inom kongressens väggar, med ovanligt tydliga vinkar från talmannen Pelosi både mot Obama och republikanerna. De senare är emellertid mycket trosvissa inför höstens val och räknar med att det rådande missnöjet med Obamas påstådda statliga maktövertagande kommer att växa. Mot detta invänds att republikanerna inte har så högt anseende de heller.