GAZA CITY För första gången på tre år tillåter Israel FN:s ansvariga i Gaza att ta in skolmateriel. Det är en följd av sommarens lättnad i blockaden. Nu finns det pennor och skolböcker till barnen – men inte klassrum så det räcker till alla. FN, som inte har kunnat bygga en ny skola sedan 2007, tvingas säga nej till 40000 skolbarn detta läsår.

–Det finns bara ett sätt: att bygga nytt. När vi stänger dörren för 40000 skolbarn på grund av platsbrist, ser föräldrarna hur deras barns framtid upplöses i intet, rakt framför ögonen på dem. Det som gör föräldrarna så upprörda är att vi skulle kunna bygga skolor om vi använde oss av de illegala smuggelvägarna, säger John Ging, chef för FN-organet Unrwa som har 210000 barn i skolorna men som skulle vilja ta in dem som köar.

Men FN måste vänta på att embargot hävs även för cement och andra förbjudna byggvaror.

Israels argument för att ha kvar blockaden mot cement, metaller, bränsle och annat handlar, som så ofta, om säkerhet. Av cement kan militanta grupper bygga underjordiska bunkrar. Men det gör de redan. För den enkla logiken i Gaza är att allt som är förbjudet att importera legalt tas in smuggelvägen av dem som har råd.

–Israel har ett legitimt argument om säkerhet, men låt oss då se hur man kan skapa säkerhet. Var så god och sätt oss på prov! Här är cementen som vi vill ta in och där är skolorna som vi kan bygga. Men man kan inte bara låta frågan stanna vid säkerhetsskäl och sedan inte göra något, säger John Ging.

–Vi måste alla inse att det inte finns något riskfritt alternativ. Så låt oss sluta prata om att vi inte kan föra in cement till Gaza för det kan komma att användas på ett illegalt sätt. De som inte får tag på cement är de som vill ha det av legala skäl. Det är löjligt, verkligen löjligt. Men det är mer än så: det leder till ett enormt mänskligt lidande. 80 procent av befolkningen är idag beroende av bistånd, säger John Ging.

30000 av de barn som FN portar får gå i de palestinska regeringsskolorna, medan 10000 barn saknar utbildning detta läsår. Men regeringsskolorna är också överfulla, tar ut avgifter och håller inte samma standard som FN-skolorna.

FN i Gaza har försökt lösa platsbristen genom att låta skolorna köra dubbla skift, ett på förmiddagar och ett på eftermiddagar. Containrar har byggts om till provisoriska klassrum, men de är iskalla på vintern och stekheta under årets varma månader.

I Daraj samskola för pojkar och flickor låter man fyra barn sitta i varje bänk på lågstadiet. Det blir inte mycket armbågsrum när sexåriga Basma och Samia ska lära sig läsa och skriva i samma bänk som två andra flickor. För dagen lär de sig om Hemlandet. De ritar linjer för bondens respektive arbetarens väg till jobbet, och andra linjer för den kristnes väg till Heliga gravkyrkan i östra Jerusalem och muslimens väg till al-Aqsa-moskén.

–Vi tycker om skolan men det är roligast på rasterna, säger småflickorna blygt.

–Det blir problem med inlärningen i den här trängseln, även om vi har höga betygsgenomsnitt, säger rektorn, Houda Bouheissi.

Daraj FN-skola har både låg-, mellan- och högstadium. När skiften möts är det packat på skolgården med 4000 barn i olika åldrar. Varje dag skadas någon elev i trängseln, säger Amnah Nabahin, rektor för flickornas högstadium.

Familjen Hasanat i jordbruksområdet Mughraqa skulle dock inte tveka att skicka sina barn till en Unrwaskola, om det bara gick. Men den närmaste ligger fyra kilometer bort och skolbussar saknas eftersom vägarna är sönderkörda efter senaste kriget. Nu går barnen i regeringsskolan.

–Men FN:s skolor är bättre. De bryr sig mer om barnen, har bättre lärare och bättre kvalitet. Och så är de billigare, säger niobarnspappan Mohammad Hasanat och pekar på att det finns mark att bygga på.

John Ging, som har varit officer i irländska armén är med sin bakgrund övertygad om att Mellanösternkonflikten går att lösa lika väl som den på Nordirland. Men då krävs stora kliv framåt på många områden.

–Att vi inte kan ge 40000 barn utbildning är ett brott mot de mänskliga rättigheterna här. Nu får vi äntligen ta in fönsterglas, men två vintrar efter kriget 2008–2009 kunde vi inte göra det, fastän det är väldigt rått här på vintern och fastän vi har många krigsskadade skolor. Hur blir dessa barn som vuxna? Vill vi ha säkerhet på lång sikt måste vi inse att människans villkor påverkar hennes mentalitet.