Striderna fortsatte på fredagen med oförminskad styrka och Israel har bekräftat att offensiven fortsätter.

USA:s nedlagda röst i FN hjälper inte saken. Möjligen kan FN:s senkomna resolution bli ett första steg på en knagglig väg mot ett stopp i dödandet.

Det har gått trögt för FN:s säkerhetsråd och många har undrat om världsorganisationen över huvud taget ska lyckas kläcka ur sig något om Gazakriget eller om maktlösheten är total. En vecka efter Israels offensiv i Gaza den 27 december gjordes ett försök till uttalande om vapenvila som kollapsade efter att USA blockerat initiativet.

USA, Israels främsta bundsförvant i FN, ansåg det meningslöst att anta ett uttalande som Hamas ändå tänkte strunta i.

I takt med att bårhusen fyllts med civila, antalet skadade passerat 3000, FN-byggnader och FN-personal attackerats och dödats och den humanitära nöden i Gaza blivit desperat har pressen på FN:s säkerhetsråd ökat. Gör något, har omvärlden krävt.

Natten till fredagen kom så den eftertraktade FN-resolutionen som uppmanar till ”omedelbar och hållbar” vapenvila mellan Israel och Hamas. Samt vädjar till Israel att lämna Gaza och ge obehindrat tillträde för humanitär hjälp. Men det dröjde inte många timmar innan det stod klart att båda sidor i konflikten ger fullkomligt tusan i FN:s resolution.

Hamas plockade fram sina kraftigaste missiler – gradraketer – som under gårdagen slog ned i de israeliska städerna Beer Sheva och Ashdod och dödade minst en människa. Israels premiärminister Ehud Olmert bekräftade därefter att offensiven ska fortsätta trots FN-resolutionen och de internationella kraven på vapenvila.

FN:s tillfälliga stopp av humanitärt hjälparbete fortsatte också eftersom Israels utlovade dagliga tretimmarspaus i bombningarna försvann i ett mörkt moln av fallande granater.

Hur kan världsorganisationen vara så tandlös? Varför tycks det inte spela någon roll vad som sägs på FN:s högsta nivå?

En allmän förklaring till kraftlösheten är att FN:s säkerhetsråd inte är en separat världsmakt utan summan av 15 stater med ofta oförenliga intressen, inklusive fem medlemmar med vetorätt. Denna brokiga grupp får många gånger nöja sig med urvattnade kompromisser som inte alltid gör någon större skillnad utanför FN-skrapan.

I fallet med Gaza är FN-resolutionen extra försvagad av att Israels bundsförvant USA avstod från att rösta med argumentet att man vill följa det egyptiska fredsmäklandet.

Resolutionen antogs med röstsiffrorna 14 för och en nedlagd, och världsorganisationen talar därmed inte med en samlad röst. Detta ger Israel möjlighet till tolkningen att offensiven mot Hamas fortfarande är befogad.

I alla fall satte inte USA ned foten lika bestämt som de övriga gjorde i världssamfundet, och Israel kan tolka signalen som det passar bäst.

Resolutionen blir också klen av det faktum att den i västvärlden terrorstämplade Hamas inte är en erkänd styrande makt och egentligen inte har med FN att göra. Det är därmed relativt enkelt för organisationen att ignorera FN:s olika utspel och beslut. FN-resolutionen avfärdades också av Hamas som ”inte i palestiniernas bästa intresse”.

Men medan frustrerade FN-diplomater i New York sliter sitt hår, medvetna om att resolutioner visserligen skrivs i FN men att fred stiftas på fältet, utförs effektivt arbete på andra nivåer i världsorganisationen.

FN:s hjälporgan Unrwa har över 9000 hjälparbetare som varje dag bidrar med mat och humanitär hjälp till 750000 människor i Gaza. De utför ett beundransvärt Sisyfosarbete, ofta i skuggan av svarta rubriker och politiska utspel. Fast just nu tvingas de sitta stilla då allt humanitärt hjälparbete stoppats sedan två FN-anställda dödats av israeliska soldater.

Ingen vet när den humanitära hjälpen till Gaza kan återupptas, liksom ingen vet när FN:s resolution kommer att hörsammas. Fast snarare än ett misslyckande kan FN-resolutionen ses som ett första steg som bygger upp kraft och vilja inför fortsatta förhandlingar och samtal om vapenvila.

I alla fall är det så FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som nästa vecka reser till Gaza-regionen, vill se saken.