Det är mitt på dagen, men Nejma Nimr Mohammed, 38, måste tända stearinljus för att inte sitta i mörker i det fuktiga källarrum där hon och familjen lever sedan 16 år tillbaka. Enda ljusinsläppet är ett källarfönster. Det förslår inte långt när ovädret drar in över Beirut och strömmen går. I trappan till hennes källarplan klafsar vi i regnvatten som sipprar in. Så fortsätter vattnet att rinna under regnperioderna.

–Här är fuktigt för jämnan, klagar Nejma som lider av astma och bronkit.

Familjens boende är ohälsosamt. Ändå fick de ingen hjälp när olyckan slog till.

–Min man, som är 41, fick en hjärtattack nyligen, men vi hade inte råd att skicka honom till sjukhus.

Norska flyktingrådet, som sponsrar socialarbetare i dessa eländiga kvarter, lovar dock att se till att familjen ska få en mindre hälsovådlig bostad.

Nejma Mohammeds källarhål ligger i ett före detta sjukhus som rätts- och statslösa flyktingar ockuperat. Det ligger intill flyktinglägret Sabra vars invånare föll offer för en massaker 1982 (när den dåvarande israeliske försvarsministern Ariel Sharon släppte in libanesiska falangister i lägret) och senare för lägerkriget mellan den libanesiska Amalrörelsen och palestinska styrkor. Bland bostadsockupanterna i det förfallna sjukhuset möter vi många med traumatiska minnen av dessa händelser.

Officiellt finns 350000 palestinier i Libanon, men hur stort mörk-ertalet är vågar ingen ta reda på. Det är politisk dynamit, eftersom palestinierna här till minst 90 procent är sunnimuslimer. En integration av dem tål inte den känsliga maktfördelningen mellan Libanons trossamfund, säger libaneser oavsett religion, position och politisk hemvist.

Libaneserna håller PLO för medskyldigt till inbördeskriget 1975–1990. Palestinierna i Libanon är klart diskriminerade, förbjudna att arbeta inom drygt 50 karriäryrken, trots att de levt här i snart 60 år.

Men sommarens lägerkrig i norra Libanon, när al-Qaida- anhängare i Nahr al-Barid-lägret överföll en armépostering, fick larmklockorna att ringa. Det tog tre månader innan jihadisterna i lägret var besegrade. Från det ödelagda området måste 30000 hemlösa flyktingar evakueras. De bor nu i provisorium.

–Vi ska återuppbygga Nahr al-Barid, men det tar minst tre år, säger ambassadör Khalil Makkawi, som ansvarar för den libanesiska statens dialog med PLO och de palestinska partierna.

Han erkänner att levnadsförhållandena för många statslösa flyktingar är förfärliga och att ”det inte får fortsätta på det viset”.

–Men Fouad Sinioras regering har lovat att inleda ett nytt kapitel, att ge dem arbetstillstånd och äganderätt av fastigheter samt att förbättra situationen i lägren. Regeringen är övertygad om att misären är grogrund för extremism.

–Och så vill vi inte att palestinierna i lägren ska ha vapen. Det har de inte i Syrien och Jordanien.

Men problemet är att alla parter – givarländer, FN, arabstater och Israel – försöker skjuta över ansvaret på någon annan, tillägger han.

Om en palestinsk stat bildas, så att de statslösa flyktingarna kunde få palestinska pass, politiska rättigheter och rätt att återvända till ett land som är deras eget, skulle det underlätta för Libanon, menar ambassadören.

–Om de kunde leva här med palestinska pass, skulle det vara en annan sak. Men palestinierna kan inte integreras i Libanons politiska liv.

Den explosiva frågan är hur FN-resolution 194, som föreskriver att flyktingarna från 1948 har rätt att återvända (om de inte väljer kompensation), ska tillämpas. Många flyktingar, oavsett var i regionen de bor, håller fanan högt och kräver att återvändandet ska ske till familjernas gamla hemorter i dagens Israel. Många har nycklar kvar till de fastigheter som deras gamla flydde från 1948, i tron att de bara behövde söka tillfälligt skydd. Men detta flyktingskap har nu varat i snart 60 år.

Arabvärldens ledare vet att Israel aldrig kommer att gå med på en fredslösning som riskerar att göra landets judiska befolkning till en minoritet. Arabförbundet har i sin Beirutdeklaration, där Israels rätt att existera erkänns, sagt att flyktingfrågan ska lösas på ett ”överenskommet” sätt.

För Nejma Nimr Mohammed vore valet enkelt ifall hon fick välja mellan att flytta till en palestinsk stat på Västbanken och Gaza eller att stanna i Libanon med ett palestinskt pass.

–Jag skulle stanna i Libanon. Här har jag bott hela mitt liv.