När Bagdads berömda bokmarknad sprängdes i luften av en bilburen självmordsbombare den 6 mars i år blev det ännu ett dråpslag mot kulturlivet i Irak. Mohammed Salman, bilden, förlorade sin bror i rasmassorna. “Det var en underbar bokmarknad, där den irakiska eliten brukade samlas”, säger Donny George, tidigare chef för Iraks Nationalmuseum, från sin påtvingade exil i New York.
Foto: Khalid Mohammed/AP
Varje gång småbarnspappan Ali Hazoun går till jobbet räknar han med att dö.
- Och jag sitter hemma och ber för hans liv, säger Zeinab Hazoun, hans gravida hustru.
För att vara två av den miljon irakiska flyktingar som lever i Syrien, har de det ändå ganska bra. Ali har ett jobb. Han är chaufför och kör varje vecka fram och tillbaka till Bagdad genom krigets Irak.
I Bagdad stannar han inte mer än en dag. Han besöker inte några släktingar eller vänner. Han sover i bilen och kör raka vägen tillbaka till Damaskus.
Det är ett livsfarligt jobb. Men tack vare det kan de betala 140 dollar i hyra för en liten etta. De fem branta trapporna i rå betong tar musten ur dem. Men lägenheten är deras egen. Ali och Zeinab Hazoun bor där med en ettårig dotter och Alis sextonåriga brorson, Muhammed.
Muhammeds pappa och hans äldre bror dödades för två år sedan av den shiamuslimska Mahdimilisen i Bagdad.
- Det var Ali de var ute efter, berättar Zeinab Hazoun. Fem gånger kom de och letade efter honom. Den sjätte gången var Ali Hazouns bror och hans brorson där. De tog med dem. Det var det sista vi såg av dem.Det är inte riktigt sant.
- Nio månader senare såg jag dem igen. På bild. Bilder på lik som kommit in till sjukhusets bårhus.
Deras liv hade släckts med nackskott samma dag som de försvann.
Ali och Zeinab Hazouns lägenhet ligger i stadsdelen al-Yarmouk i Damaskus, en kvarts timme med bil från den så kallade Irakgatan, Shariya al-Iraqiya, som ligger intill den stora Sitta Zeinabmoskén, ett berömt shiitiskt vallfärdsmål i stadens utkant.
Det är till Irakgatan Ali Hazoun kommer för att få sina jobb, från en av det tjugotalet taxi- och transportfirmor som kantar gatan. Alla som bor och jobbar här är irakier.
Abu Nahwar, en av Ali Hazouns kolleger, berättar hur han och Ali blev stoppade av milismän nära gränsen.”Sunni eller shia?”, frågade de. ”Shia”, sade jag. De frågade var jag bodde och jag gav namnet på ett Shia-område. Hade jag sagt sanningen, att jag var sunnimuslim från Adamiya i Bagdad, hade vi båda varit döda nu.
Abu Nahwar jobbade på hjärtkliniken vid ett av Bagdads stora sjukhus. För tre månader sedan fick han en varning att om han ville leva var det bäst att han lämnade Bagdad.
- Mannen som kom med varningen var en god vän som jag känt i sex år.
God vän eller inte, Abu Nahwar visste att mannen hade försänkningar inom shiamilisen och tog varningen på allvar.
- Många av läkarna på sjukhuset har redan försvunnit, åkt till Jordanien eller Syrien eller dödats, säger han.
Abu Nahwar packade som så många andra av landets välutbildade elit snabbt sina tillhörigheter och åkte till Damaskus med sin fru och deras då sju månader gamla son.
40 procent av medelklassen i Irak har flytt terrorn, ockupationen, kriminaliteten och motsättningarna. Den irakiska eliten och den utbildade medelklassen kan man nu träffa på runt om i Mellanösterns huvudstäder, som Damaskus, Beirut, Kairo och de arabiska Gulfstaterna.
- Det här är det värsta. Eliten flyr. Det är universitetsprofessorer, läkare, ingenjörer. Ingen vill stanna. För det ser ut som om det finns en plan för att driva ut dessa intellektuella, säger Donny George, en välkänd irakier som fram till augusti förra året var chef för Nationalmuseet i Bagdad.
Nu har även han lämnat Irak efter dödshot.
Han följer nyhetssändningarna från Irak med växande förtvivlan. Ett av de senaste bombmålen var den berömda bokmarknaden i Bagdad, al-Muta nabbi, dit han själv brukade gå.
- Det var en underbar bokmarknad, som sprängdes. Jag vet inte hur många människor som dödades där eller hur många boklådor som brändes ned. Jag såg en man på tv-bilderna som jag köpt böcker av. Nu var han sårad. Jag brukade gå dit varje fredag för att handla böcker. Man brukade träffa den irakiska eliten där, säger Donny George nostalgiskt från sin påtvingade exiltillvaro i New York.
- Varför smälldes bokmarknaden i luften? Det sker enligt samma ritningar som när de intellektuella drivs ut. Det finns inga intellektuella institutioner som fungerar längre.
De höga statstjänstemän och ministrar som symboliserar det nya Irak har själva till stor del sina familjemedlemmar utomlands. Det förstärker intrycket av att den nya statsledningen är något av ett provisorium, trots de allmänna val som fört dem till makten.
Där finns fallet med vice president Adel Abdel Mahdi, en respekterad ekonom av shiitisk härkomst, som har bott 30 år i Frankrike där hans fru bor kvar. Eller vice premiärminister Burham Salih, irakisk kurd, vars fru har ett toppjobb i Washington som hon inte vill lämna.
Och många konstaterar att skolorna för barnen är bättre utomlands.
Abu Nahwar jobbade tidigare på en hjärtklinik i Bagdad, men bor nu på ett enkelt hotell i Damaskus med fru och litet barn. De lever på sina besparingar och på vad Abu Nahwar kan skrapa ihop som hjälpreda på en av taxi firmorna. I sitt jobb ser han dagligen folk som tvingas återvända till Bagdad, när deras besparingar tagit slut.
- Jag tar vilket jobb som helst. Gör vad som helst för att stanna här. Att åka tillbaka till Bagdad är omöjligt. Jag vill att Nahwar, min son, ska växa upp och ha en far. Alltför många barn i Bagdad har förlorat sin far.
Abu Nahwar är liksom Ali och Zeinab Hazoun sunnimuslimska araber. De sätter likhetstecken mellan de milismän som tvingat dem på flykt, polisen, de irakiska säkerhetsstyrkorna, den shiadominerade regeringen och Iran. Alla är ute efter dem.
I det som alltmer liknar ett fullskaligt irakiskt inbördeskrig är mycket förenat med livsfara. De flesta, som Abu, Ali och Zeinab, flyr till de närmsta grannländerna. Ett mindre antal irakier lyckas ta sig till Europa.
Inifrån Irak får vi också nödrop via mejl, från städer som Najaf och Basra. Under den korta rubriken ”I need help” berättar en ung, liberalt sinnad student om hur han sitter inomhus och trycker på dagarna.
”Jag är mycket försiktig i mina rörelsemönster. Här har varit en del mord på liberaler som jag. Och härifrån är det väldigt svårt att komma till grannländerna. Jag bara väntar på en chans”, skriver studenten och vädjar om hjälp ”så att mitt liv kan räddas”.
Han har som så många andra irakier numera släktingar i Sverige, men de har inte råd att punga ut med det pris det kostar att anlita smugglare, kanske 14000–15000 dollar (cirka 100000 kronor).
För 18-årige Abbas Abdul-Jabar Shuker från det shiamuslimskt dominerade området Qadimiya i Bagdad, nära det sunnitiska Adamiya på andra sidan Tigris, slutade en bussresa för ett år sedan med katastrof.
Nu ligger han i en smal säng på ett sjukhem i Tumba utanför Stockholm, i ett land som han för ett år sedan knappt visste någonting om. Längs hans hårbotten löper ett ärr som avslöjar hur nära han var att dö.
Hans skalle och hand är skadade för livet.
Som shiamuslim växte Abbas Shuker upp i ett Irak där man höll tyst. Minsta ord som kunde tolkas som kritik mot det styrande Baathpartiet eller Saddam Hussein kunde leda till besök från den fruktade säkerhetstjänsten.
Under kriget mot Iran var shiamuslimerna särskilt utsatta. Som trosfränder med regimen i Teheran, anklagades de för att känna sympati med Iraks arvfiender perserna. Så när de amerikanska trupperna anlände till Bagdad efter att med expressfart ha avancerat söderifrån genom landet, jublade många i Abbas Shukers kvarter.
Snart stod det klart att den shiamuslimska gruppen – inte minst militanta rörelser – skulle få ett stort inflytande i det Irak som formades under ockupationen. För Abbas Shuker, med idrott och tyngdlyftning som främsta intressen i livet, innebar den relativa nya friheten att han tillsammans med vänner kunde företa den shiitiska pilgrimsfärden till Karbala söder om Bagdad för ett år sedan.
Men på vägen hem går allt fel. Klockan är nära lunch den 22 mars och minibussen, packad med trötta pilgrimer, har bara några kilometer kvar till Qadimiya. Då hörs skottlossning på nära håll. Automatelden träffar bussen. Människor dör.
Abbas Shuker kallar mördarna för Saddamlojala miliser. Sannolikt kom de från det sunnimuslimska grannområdet.
Han minns inte mycket men det han minns kan han prata länge om, trots smärtorna det innebär. Om hur han sökte skydd bakom kroppar.
Om hur han hörde skriken. Hur han själv skrek av skräck.
- Jag ropade på Gud att hjälpa oss. Det var blod överallt.
När han träffades blev allt svart. Efter att amerikanska trupper tillsammans med irakisk polis kom till platsen lyckades, efter många timmar, vänner föra Abbas Shuker till sjukhus. Han fick enklast tänkbara akutvård: hans öppna skalle tätades nödtorftigt och blodförlusten stoppades.
- Jag förstod att mitt liv aldrig skulle bli normalt igen.
I Damaskus visar en annan flykting, Khaled al-Abadi, upp de illa läkta ärren på sitt ben och höften. Han kom till Damaskus för fyra månader sedan. Skottskadorna är resultatet av en attack mot hans konditori i Bagdads Jamila-distrikt av Mujahedin, en sunnimilis.
- Det gör ont hela tiden, säger han. Men jag har varken pengar till medicin eller en operation. Just nu har jag fem dollar på fickan.
Om dagarna går Khaled al-Abadi runt mellan olika västambassader för att – hittills utan framgång – finna ett land som kan ge honom asyl. Natten tillbringar han med en ung medflykting i ett litet förvaringsutrymme, cirka två gånger två meter, ovanpå kontoret där vi sitter.
Bara några meter från sunnimuslimen Abu Nahwars taxistation på Irakgatan i Damaskus, pryds skyltfönstren av bilder på Muqtada Sadr, ledare för den shiamuslimska Mahdi-milisen. Inne i väntrummet till en annan taxi station hänger ett stort porträtt av Imam Ali, profeten Muhammeds kusin och enligt shiamuslimerna Alis rättmätiga arvtagare.
Alla i rummet är shiiter, den största befolkningsgruppen i ett Irak som alltmer splittras efter etniska eller religiösa skiljelinjer. Många kom som flyktingar undan Saddam Hussein redan på 1980- och 90-talen.
Men ännu kommer till Syrien uppemot 20000 irakiska flyktingar – dagligen. Landet har, som en del av det styrande Baathpartiets pan-arabiska nationalism, visumfrihet för medborgare från andra arabiska länder. Merparten av den miljon irakiska flyktingar i Syrien bor i Damaskus.
Det sätter en stor press på staden och innebär en tung börda för de syriska myndigheterna som befinner sig i frontlinjen, förklarar Laurens Jolles, representant i Syrien för FN:s flyktingkommissariat UNHCR.
- Officiellt kan flyktingar här inte ta ett avlönat jobb. Men det är inte rimligt att en miljon människor skulle vara här utan att försöka försörja sig själva. Och visst, många blir säkert exploaterade.
De flyktingar som SvD talar med är mycket kritiska mot UNHCR. De ser inte flyktingorganet som någon hjälp i deras sökande efter en framtid för sig och familjerna i något västland.
- Asyl i ett tredje land kan aldrig bli en lösning för de två miljoner som nu lever som flyktingar i Iraks grannländer. Det viktigaste är att de kan finna skydd och säkerhet utanför Irak och det har de här i Syrien, säger Laurens Jolles.
Han erkänner samtidigt att flyktingorganet och det internationella samfundet inte gör tillräckligt för att hjälpa de irakiska flyktingarna och deras nuvarande värdländer.
- Insikten om flyktingkatastrofens omfattning har kommit sent. UNHCR i Syrien har det senaste året tjugofaldigat sin budget till 50 miljoner dollar. Men det är bara början.
Hårdast drabbar våldet dem som inte har någon som skyddar dem. Minoriteterna i Irak, landet mellan floderna som är ett av den mänskliga civilisationens urhem, trängs hårt.
Omkring en tredjedel av dem som flyr tillhör någon av landets minoriteter. Internationella organisationer kallar läget en ”enorm exodus” av de religiösa och etniska grupper som utgjort det mångkulturella Irak.
I denna massflykt återfinns små minoriteter som mandéerna som varken är kristna eller muslimer och som ser Johannes döparen som sin profet eller yaziderna, som tillhör en liten kurdisk religion.
De vittnesmål som Saada Almehenawi från Mandeiska föreningen i Stockholm hör dagligen får henne att känna stor sorg. Under Saddam Husseins styre rådde förtryck men det förtrycket var någorlunda förutsägbart.
Numera, säger hon, är Irak ett slakthus där hennes folk är lovligt byte.
- Det som drabbar oss i Irak är fruktansvärt. De som är kvar i landet vågar inte visa att de är mandéer och till och med våra präster hotas och utsättas för våld. Det är en katastrof.
På samma sätt flyr Iraks olika kristna minoriteter landet. Som kristna ses de – som spelat framstående roller i det irakiska samhället – av extremistgrupper som allierade med Väst.
I Södertälje kan exempelvis de kaldeiska bekännarna som flytt hit – de tillhör en anrik irakisk-katolsk kyrka – finna andrum in Johanneskyrkan där fader Mahir Malki håller mässa varje söndag.
Men det är grannländerna som tar det största ansvaret. Den rännil som lyckas ta sig till USA, i vars huvudstad planen för invasionen drogs upp, tvingas tillbaka. Knappt 500 flyktingar från Irak har hittills fått tillstånd att stanna.
Även i Maxi-Mall, ett köpcentrum i östra Amman, Jordanien, är det gott om irakier. Abdullah, bilrenoverare från Bagdad, går med på att tala om vi avstår från att ta bilder och inte drar för mycket uppmärksamhet till oss.
Han berättar om sin bror Raed som fick flera varningar ”Stick, annars dödar vi dig”. Han struntade i varningarna.
- Så de dödade honom. När jag började få samma varning, insåg jag att det var dags att dra.
Det var för fyra månader sedan. Sedan dess lever Abdullah hos olika vänner.
- Tio dagar här och tio dagar där, och så kommer jag att få fortsätta tills mina problem är över.
Jordanien, ett land med 5,2 miljoner invånare, har tagit emot minst 750000 flyktingar sedan 2003. Många av dem var höga funktionärer i den tidigare irakiska förvaltningen eller affärsmän som bosatte sig i huvudstaden Amman. Fastighetspriserna flerdubblades.
Det har skapat nya ekonomiska möjligheter för företagsamma jordanier, men också inflation och höjda boendekostnader. Det har också gjort det svårare för senkomna flyktingar att överleva ekonomiskt i landet.
- De som kommer nu är mest medelklass och fattiga irakier, säger Rana Sweis, språkrör för UNHCR i Jordanien. Många av dem bor i östra Amman där det är lite billigare att leva. Många har flyttat till andra städer, som den slitna industristaden Zarqa.
Jordanien, liksom bland annat Sverige, godkänner numera endast de nya irakiska pass som infördes förra året. Passen utfärdas bara i Bagdad och är mycket svåra att komma över utan stora pengar under bordet.
Just så, genom att betala människosmugglare tiotusentals dollar för ett pass, ett falskt svenskt uppehållstillstånd och en flygbiljett lyckades Abbas Shukers familj föra honom ur landet. Den 11 juni landade han på Arlanda och sökte asyl.
På sjukhemmet i Tumba väntar han nu på den komplicerade operation som krävs för att någorlunda återställa honom. Inuti hans huvud visslar det ständigt. Politik intresserar honom inte men han är fortfarande glad att Saddam är borta.
Och där han ligger, i främmande land, med ständiga smärtor, säger Abbas Shuker ändå att priset för att bli av med diktatorn är värt allt.
- Men dag efter dag betalar jag det priset. Dag efter dag.
Läs mer
Iraks historia
Historien för Irak går minst 8000 år tillbaka, då folken i Mesopotamien (tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris) lärde sig konstbevattna.
Några tusen år senare uppfinner sumererna hjulet, plogen, skrivkonsten och bygger städer. 2000 år f Kr bildas två stormakter i Mesopotamien, Assyrien och Babylonien.
Kring 1000-talet e Kr hade araberna sin guldålder, med Bagdad som centrum för vetenskap, filosofi och kultur.
1917 Britterna intar i Bagdad. Tillsammans med fransmännen delar de upp det osmanska imperiet.
1920 blir Irak brittiskt mandat. Kurder utlovas självständighet, men löftet sviks.
1921 Faisal, son till emiren av Mecka, kröns till kung.
1932 Irak blir formellt självständigt med fortsatt brittiskt inflytande.
1955 Bagdadpakten mellan Storbritannien, Irak, Iran, Pakistan och Turkiet ska garantera västligt inflytande i medlemsstaterna.
1958 Monarkin störtas i en kupp ledd av general Qasim (Kassem). Irak blir republik.
1963 Qasim störtas av Baathpartiet, men en motkupp utlöses snart.
1968 Baathpartiet återtar makten under general Ahmad Hassan al-Bakr. Hans släkting Saddam Hussein finns bland kuppmakarna.
1979 Saddam Hussein från Tikrit blir president.
1980 Irak anfaller i Iran. Kriget varar i åtta år och skördar en miljon dödsoffer. Massmord utförs på irakiska kurder i krigets slutskede (Anfalkampanjen).
1990, Augusti Irak, vars ekonomi är i spillror, invaderar Kuwait och förklarar detta som Iraks 19,e provins. FN:s säkerhetsråd kräver tillbakadragande.
1991, Januari Kuwaitkriget inleds med FN-mandat under amerikanskt befäl. Kuwait befrias i februari. FN-sanktioner påbörjas mot Irak för att tvinga landet göra sig av med massförstörelsevapen.
1991–1992 Storbritannien och USA upprättar flygförbudszoner i norra och södra Irak.
1994 Irak erkänner Kuwaits självständighet.
1998 Irak avbryter samarbetet med FN:s vapeninspektörer.
2002 President Bush anklagar Irak för innehav av massförstörelsevapen. FN:s vapen inspektörer återvänder till Irak under nytt mandat, Unmovic.
2003, 27 januari Unmovics chef Hans Blix och IAEA-chefen Mohamed ElBaradei avlägger rapport inför FN:s säkerhetsråd.
2003, 5 februari Colin Powell framlägger ”bevis” inför FN:s säkerhetsråd om att Irak har kvar massförstörelsevapen – vilket senare visar sig vara osant.
16 mars Irak proklamerar krigstillstånd och förbereder sig för krig. All FN-personal kallas hem från Irak dagen efter.
20 mars Bombningar av Irak inleds.
9 april Amerikanska styrkor går in i Bagdad.
14 december Saddam Hussein grips i en jordkula i sin gamla hemstad Tikrit.
2004, Juni USA lämnar över ansvaret för interimsstyret till premiärministern Iyad Allawi.
2005, 30 januari Åtta miljoner röstar i valet till övergångsregering. Den shiitiska Förenade alliansen vinner. Kurdiska partier blir näst starkast. Sunnimuslimska araber bojkottar valet.
2005, April Kurdledaren Jalal Talabani utses till president. Ibrahim Jaafari blir premiärminister.
2005, Oktober Rättegången mot Saddam Hussein inleds efter åtal för massakern i staden Dujail.
2005, 15 december Irakierna röstar i valet till en permanent regering. Shiiternas Förenade allians utropas i januari 2006 till segrare i valet men får inte absolut majoritet.
2006, April Nouri al-Maliki utses till ny premiärminister, även han från shiiternas Förenade allians (som är allt mindre förenad).
2006, Maj Fler än 100 personer om dagen dödas i genomsnitt i våldsdåd, enligt FN-siffror.
2006, September USA inställer planer på att överlämna befälet för de militära insatserna till Iraks armé.
2006, November Saddam Hussein befinns skyldig till brott mot mänskligheten och döms till döden.
2006, December I USA vill tvärpolitiska Iraq Study Group att president Bush drar ned på trupperna i Irak. De varnar för kaos och vill att USA talar med Iran och Syrien.
2006, 30 december Saddam Hussein avrättas genom hängning.
2007, Januari President Bush går emot Iraq Study Group och förklarar att mer trupp ska skickas till Irak. Han anklagar Iran för infiltration. Risken för ett amerikanskt luftanfall mot Iran ökar.
2007, Mars Samtal inleds i Bagdad mellan USA och dess fiendeländer Iran och Syrien.
2007, 20 mars har fyra år har gått sedan USA:s anfall inleddes.
