RAS JEDIR. Gränsövergången Ras Jedir ligger inklämd bland olivträden inte långt från de populära tunisiska turistorterna och Medelhavets klarblå vatten. Hit anländer tusentals varje dag, många av dem egyptiska gästarbetare på flykt undan våldet i Libyen.

Några kilometer längre ner längs vägen ligger ett flykting läger där FN:s flyktingorgan UNHCR och den tunisiska armén delar ut mat och vatten till de som inte kan ta sig härifrån, de vars regeringar inte kan, eller inte vill, hjälpa dem.

Men hit kommer bara de som har tur. Lägret är fullt till bristningsgränsen och allt fler av flyktingarna tvingas bo precis innanför gränsen där människor samlats i väntan på att få resa vidare hem. Området har förvandlats till en kåkstad där flyktingar sover mellan sophögarna, direkt på den dammiga marken.

De tunisiska myndigheterna kan inte förse alla med förnödenheter. Därför är flyktingarna beroende av ideella organisationer för sin försörjning.

I ett tält delar Hamza Amari ut bröd och dadlar till köande människor.

–Militären sköter säkerheten men annars gör regeringen ingenting, maten kommer från det tunisiska folket. Vi gör så gott vi kan men det finns 8000 människor här och de blir fler varje dag, säger han till SvD och gör en gest mot den långa kön.

Hamza Amari berättar att bussarna som ska föra människor bort från gränsen inte räcker till och att stämningen bland de strandade egyptierna blir allt desperatare.

Några meter längre bort finns en övergiven hangar där hundratals egyptier sover på betonggolvet i väntan på en räddning som de flesta börjat frukta är ett tomt hopp.

–Vi har sett så mycket död. Jag såg fyra av mina vänner dö på väg till flygplatsen i Tripoli. Sen kom vi hit och nu dör vi här. Två människor dog här i natt. De var gamla och dog precis här där jag står, säger Muhammed (som inte vill upge sitt efternamn) och pekar ner i betonggolvet.

Han berättar att de besköts under flykten från Libyen. Att unga pojkar, inte mycket mer än barn, öppnade eld mot dem med automatvapen. Sedan han kom hit för en vecka sedan har han bott i hangaren utan att kunna resa hem. När han talar om förhållandena i det provisoriska lägret kokar känslorna över och tårarna kommer.

–Tunisierna har tagit emot oss. De ger oss mat och vatten men inte tillräckligt mycket. Ingen bryr sig om oss, inte ens vår egen regering. De har sagt att det kommer en båt för att hämta oss men det är bara lögn.

Vreden som Muhammed känner gror överallt bland de tusentals väntande egyptierna och plötsligt bryter en spontan demonstration ut. Hundratals människor tågar mot inhäg- naden som skyddar satellitkanalernas kameror och parabol- antenner.

Soldater utrustade med automatvapen försöker hålla tillbaka de uppretade människorna men trycket är för stort. En av avspärrningarna viker sig och trycket från folkmassan får en av satellitkanalernas stora parabolantenner att välta.

Abdullah betraktar dramat utan intresse. I två dagar har han sovit utanför moskén som ligger bara några meter in i Tunisien. Han är egyptier och arbetade som byggnadsarbetare i Libyen men tvingades fly undan oroligheterna i Tripoli.

–Vi flydde när vi hörde skottlossning precis intill huset där vi bodde. Då bestämde vi oss för att komma hit. Att åka tillbaka till Libyen är omöjligt. Vi vill bara härifrån.

Men enda vägen från Ras Jedir är bussarna som för de lyckligt lottade till flygplatsen, och det finns inte plats åt alla. När dagens karavan av vita bussar stannar intill gränsposteringen utbryter tumult.

Hundratals desperata rusar mot bussarna och soldater med påkar och visselpipor slår vilt omkring sig för att skingra folkmassan.

När trycket vid bussens dörrar blir för stort kollapsar en äldre man som måste bäras bort och soldaterna skjuter varningsskott för att få ordning. Skottsalva efter skottsalva avlossas upp i luften och skapar ett bräckligt lugn.

Men för varje missad matutdelning och varje fullproppad buss växer missnöjet i Ras Jedir. Hamza Amari berättar att kaoset och paniken hela tiden lurar precis under ytan.

–De här människorna har flytt ut ur Libyen men nu sitter de fast i Tunisien. De vill återvända hem men ingen bryr sig. Jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända här.