Juridiskt sett har alla vägar varit uttömda. Den 43-åriga tvåbarnsmamman Sakineh Mohammadi Ashtiani från Irans azeriska (turkisktalande) minoritet, som dömts för ”äktenskapsbrott” (otrohet inom äktenskapet) har fått avslag på sin nådeansökan flera gånger om. Då fanns bara en utväg kvar: protester i omvärlden.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton protesterade i veckan mot vågen av avrättningar i Iran. Hon vände sig mot steningsstraffet för Ashtiani och två dödsdomar genom hängning: mot en 22-åring som var endast 15 år när han fick sin dödsdom samt mot en kurdisk man som dömts som ”Guds fiende”.
Norska UD kallade upp Irans ambassadör. Sveriges linje var att agera inom EU, främst genom utrikeschefen Lady Ashton.
I går kom en vändning i Teheran. ”Enligt information från berörda juridiska myndigheter i Iran, kommer Ashtiani inte att avrättas genom stening”, lydde ett kort meddelande från Irans ambassad i London, enligt TT-AFP.
Det framgår inte om straffet har omvandlats. I dödscellerna i Iran sitter dessutom tio andra ”äktenskapsbrytare” som har dömts till döden genom stening, säger Amnesty International.
Sex utanför äktenskapet räknas enligt iranska sharialagar som brott mot Gud. Gifta personer som begår äktenskapsbrott kan dömas till stening, men det är omtvistat bland islamiska rättslärda. Auktoriteter, som den vördade storayatollan Montazeri, som avled för ett halvår sedan, var emot stening. Sharialagar om otrohet ställer så höga beviskrav att de enligt en modern uttolkning endast kan betraktas som moralnormer, inte som lagar som det går att döma någon utifrån.
2002, under den reformvänlige president Khatami, infördes ett moratorium (stopp) mot stening efter ett dekret från domarkårens högste ledare.
– Det respekterades i stort sett av alla domstolar. Men i åtminstone ett fall struntade en domstol i dekretet och beslöt om stening, säger Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.
1926 fick Iran en modern strafflag och fram till 1979 förekom ingen stening alls, framhåller han. Men tre år efter den islamiska revolutionen 1979 ändrades strafflagen så att den kom att bestå helt av islamiska straffregler, däribland stening för otukt.
–Under 1980- och 1990-talen visade domstolarna viss återhållsamhet, säger Mahmoudi.
Stening strider också mot den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Iran har ratificerat.
–Vanliga människor avskyr steningsstraffet. De som utför sådana avrättningar är en isolerad klick, säger den iranskfödda författaren Azar Mahloujian, ledamot av svenska PEN:s styrelse.
När dödsdomen mot tvåbarnsmamman i Tabriz fälldes ville två av fem domare frikänna. Ashtiani har i strid med iransk rätt dömts två gånger för samma påstådda brott. 2006 pryglades hon med 99 piskrapp inför ögonen på sin son. I en senare rättegång dömdes hon till stening, trots att hon sade att erkännandet tvingats fram.
– Stening är en klassfråga. Sådana straff drabbar bara fattiga människor som inte råd att muta sig fram, säger Azar Mahloujian.
bitte.hammargren@svd.se
