I Israel är det alltid nära till de existentiella frågorna: liv och död, rätt och fel. Här finns också en dynamik som märks inom it-­sektorn, vetenskapen, kulturen och i den rika floran av frivilligorganisationer.

Men grundfrågorna för staten är lika olösta som förr. Israel har inga definierade gränser; landet har varit en ockupationsmakt i 41 år; det har ingen fred med pale­stinierna; från officiellt håll förnekas den katastrof som pale­stinaflyktingarna från 1948 utsattes för; i Libanon har Israels fiend­er Hizbollah visat att de skulle kunna störta Beirutregeringen om de bara ville; Hamas från Gaza har uppgraderat sina raket­er som nu faller även över Ashkelon; Israels regering vacklar mellan att ingå vapenvila med den islamistiska rörelsen eller trappa upp sina militära operationer mot Gaza.

Till det kommer nya korruptionsanklagelser mot premiärminister Ehud Olmert, som påstås ha tagit emot rundliga summor av den amerikanske miljardären Morris Talansky.

– Vi är inte förvånade, Olmert är inte den förste som blir korruptionsanklagad, säger de luttrade.

Israel bär dessutom på inneboende motsägelser: bosättar­rörelsen har aldrig brist på pengar, medan en tredjedel av israelerna klassas som fattiga.

En majoritet av israelerna sägs vara emot expansionen av bosättningar på Västbanken, men ändå byggs dessa ut, och utbyggnadstakten har ökat markant ­efter det att fredsprocessen i Annapolis inleddes i november ­förra året.

Bosättarrörelsen, förklarar både analytiker och västdiplomatiska källor i Tel Aviv, håller ­regeringen som gisslan och har infiltrerat en stor del av stats­byråkratin.

Den här komplexa situationen exploateras av Israels mest oförsonliga fiender: i går dök al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin upp med ett nytt videoband där han hotar varje tum av den judiska staten. Irans president har beskrivit ”den sionistiska staten” som döende och säger att människor i Mellanöstern kommer att försöka förgöra Israel om de bara fick en chans.

Men det finns en helt annan typ av Israelkritik som staten brottas med: de 20 procent av medborgarna som är araber. I allt högre grad definierar de sig som palestinska medborgare i Israel, för att markera sin historiska samhörighet med flyktingarna från 1948, som lever i diasporan, och med dem som lever på ockuperat område.

Säkerhetsfrågorna står i centrum i detta land. Bland de ­­ t-shirts som souvenirförsäljarna bjuder ut finns en med texten: ”Jag är så hemlig att jag inte ens vet vad jag själv sysslar med”.

En som vanligtvis är väldigt hemlig av sig är chefen för Israels militära underrättelsetjänst, generalmajor Amos Yadlin. I Haaretz helgmagasin lägger han ut texten i form av en riskanalys som med all säkerhet kommer att läsas på Hizbollahs kontor i Beirut, av Hamas i Gaza liksom i ­regeringskretsar i Damaskus och Teheran.

Yadlins riskanalys sammanfattas: Den svåraste knuten i freds­samtalen gäller flyktingfrågan, palestiniernas president Mahmoud Abbas går troligen i exil om Annapolissamtalen misslyckas, Iran kan ha en kärnvapen­kapacitet kring 2015, Hamas raket­er kommer inom två år att ha en räckvidd på 40 km, Hizbollah börjar alltmer likna en konventionell armé.

Han konstaterar att Hizbollah är starkare än den libanesiska ­armén och att armén inte är villig att tjäna Sinioraregeringens intressen i Beirut, men samtidigt konstaterar han att Iran kan inte diktera allt som händer i ett så komplext land som Libanon.

På pluskontot noterar generalmajor Yadlin att en fred med ­Syrien ”absolut” kommer att ha en chans 2009, eftersom Syrien, som sekulär stat, ”inte är en naturlig del av ondskans axelmakt”.