Det var en lyckligare tid, innan Saddam Hussein blivit president och störtat landet in i krig med grannländerna Iran och Kuwait, före FN-sanktionerna och före USA:s invasion med dess medföljande kaos och sekteristiska våld.

Faris, som läste i Mosul i norr på 1970-talet och höll på med studentteater på fritiden, berättar om kamratskapen förr:

–Vi var som en miniatyr av Irak med en blandning av araber, kurder, turkmener, armenier, assyrier, sabaéer, shabaker, yazider, kaldéer – kristna och muslimer om varandra. Jag tycker så mycket om att titta på de gamla bilderna! berättar Faris från Hilla.

Som så många andra har också han tvingats se familjemedlemmar lämna landet. Faris syster, som är lärare, och hans svåger, som är biolog, blev båda dödshotade trots att en av dem är sunni och den andra shia.

–Att lämna Irak är mycket svårt. Det betyder inte bara en förlust av pengar utan också av barndomsminnen, hem, kärlek, arbete, alla dessa ­underbara ting. Och så ska man klara av att starta om på nytt någon annanstans.

–Om en familj känner sig tvungen att flytta till en annan del av Irak efter dödshot från en anonym eller maskerad militant person, så tar de och grannarna farväl av varandra med tårar i ögonen. Folk här gillar inte sekterismen!

Igår sprängdes en bilbomb på en polisstation bara 400 meter från Faris och familjens hem. En person dödades och två skadades.

Faris konstaterar att ”alla här hatar våld, men vem som helst som känner ett dödshot mot sig eller sin familj gör vad som helst för att söka skydd”.

När landets ”hjärnor” nu flyr från Irak, när ­minoriteterna, de sekulära och den utbildade medelklassen lämnar landet, går maskineriet i samhällsapparaten sönder. För dem som är kvar är elförsörjningen ransonerad. Oljeproduktionen är lägre än före invasionen på grund av ­sabotage, smuggling och bristande underhåll.

Sjukhus och universitet dräneras på utbildad personal.

Och framtidsbilden kan vara ännu mörkare. Den tvärpolitiska Bakerkommissionen i USA – ledd av förre utrikesministern James Baker – varnar för total kollaps av den irakiska staten och en humanitär katastrof.

Om Irak faller samman spår experterna i Bakerkommissionen att grannstaterna kommer att intervenera, motsättningarna mellan sunni och shia att spridas i regionen, al-Qaida att vinna både propagandaseger och starkare fotfäste, medan USA:s ställning i världen kan minska.

Det moderna Irak är en kolonial konstruktion, skapad av britterna efter första världskriget. Men det har också varit ett land som andra araber sett upp till. Ett arabiskt ordspråk säger att ”egyptierna skriver böckerna, libaneserna trycker dem och irakierna läser dem”.

Men i dag är det bokslukarna som flyr.

Vad finns då kvar att bygga en nation på?

Faris hoppas trots allt att lösningen ska finnas i ett enat Irak med starkt självstyre för regionerna. Men han tvivlar på att USA är redo att offra Turkiet, en allierad sedan länge, för att ge kurderna ännu starkare självstyre i Kurdistan i norr. Och hur ska USA kunna ge andra delar av Irak självstyre om man inte tillåter kurderna att ha det? undrar Faris.

Bushadministrationen och den nya Bagdad­regeringen försöker nu lappa och laga i de hål som blev följden av de första månadernas katastrofala beslut efter invasionen 2003. Nu ska man mildra den radikala avbaathifiering, som gick på tok för hårt fram mot de offentliganställda. Nu ska också något tusental officerare från den gamla armén återanställas.

Men dessa åtgärder kommer fyra år för sent, i ett läge när den nya poliskåren är infiltrerad av milisrörelser som Badrbrigaderna.

Tankesmedjan International Crisis Group ­menar att det inte ens går att överlämna befälsansvar till den irakiska armén, eftersom även denna är en del av det sekteristiska problemet.

Ska Irak ha en framtid krävs att grannländerna och USA inser att de har mer att vinna på att samarbeta än på att motarbeta varandra.

Och då måste ännu större frågor tacklas, som Irans nukleära program och USA:s politik för ­regimförändring i Teheran.