Först skulle valet handla om Irakkriget, sedan om karaktär och kvalifikationer. Men nu har ekonomin tagit överhanden helt, med oro över pensionspengarna på det privata planet och om den otyglade amerikanska kapitalismens framtid på det övergripande planet.

Antalet almanacksblad som ska rivas av krymper i rask takt i valhögkvarteren i de 50 delstaterna. För ögonblicket ser det ut som om Barack Obama kan utropa sig till USA:s näste president den 4 november.

Debatten i onsdags kväll, den sista av tre, blev ingen vändpunkt för John McCain trots att han lydde råden om att gå till attack. Han dröjde sig kvar för länge vid Obamas kontakter med en 1960-talsterrorist och tycktes bitvis ha problem att hålla tillbaka sitt häftiga humör.

Våndan är märkbar bland republikanska strateger som skruvar alltmer besvärat på sig i stolarna när de ska försvara sin kandidat. Några har till och med gett upp, en del öppet, andra ­anonymt med kommentarer som ”It’s over” – fast försvarare hördes också igår som framhöll att McCain dragit upp frågan om skatterna på ett nytt och fruktbart sätt.

Konservativa tyckare är panikslagna inför ett scenario som inte alls ter sig otänkbart: nämligen en demokratisk president stödd av en supermajoritet i kongressen – med makt att skrota avregleringspolitiken som gällt sedan Ronald Reagan tillträdde 1981.

Under de dryga två veckorna fram till valet kommer republikanerna att försöka utmåla Barack Obama och hans sannolika partners i kongressen, talmannen Nancy Pelosi och majoritetsledaren i senaten Harry Reid, som en socialistisk trojka. Men det kan vara för sent eftersom demokraterna oftast åtnjuter större förtroende när ekonomin svajar och eftersom McCains krav på regleringar av finanssektorn indirekt bekräftar att hans och hans partis politik bidrog till krisen.

Ett annat argument som McCain och konservativa debattörer lyfter fram är att Obamas planer på att strama åt frihandeln och höja skatterna kan utlösa en lika djup depression som på 1930-talet efter den bespottade Herbert Hoovers åtgärder. Problemet med den jämförelsen är bara att Hoover var republikan, liksom den president som nu lämnar efter sig två krig och jätteunderskott. De gigantiska statliga räddningsinsatserna på sistone kan också ha sänt signaler om att statsmakten är av godo också.

Aktie- och villaägandet vidgades till att omfatta nya grupper under George W Bush som myntade begreppet ”ägarskapssamhället” med tonvikt på privat pensionssparande istället för företagspensioner. Men det betyder också att samma grupper exponerats för risker och just nu kan slutsummorna på vanliga pensionssparkonton, så kallade 401K, ha krympt till hälften jämfört med förra året.

Barack Obama härdades ju under den långa primärvalskampen med Hillary Clinton och utstrålar ett pragmatiskt lugn som tydligen tilltalar fler väljare. Han har ryckt framåt i mätningarna i väljarblock där han först låg illa till, medan McCain inte lockat de så viktiga oberoende väljarna.

De kvinnliga Hillary-väljarna rättar också in sig i ledet och här är den ­republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palins extrema hållning i abortfrågan en bidragande orsak.

Det finns dock en rad faktorer som kan påverka utgången. Först och främst det otänkbara, en terrorist­attack, eller nya hot från Usama bin Ladin, med fokusering på säkerhetspolitiken där folk litar mer på McCain. Vidare skulle Obama kunna begå något misstag, men hittills har han hållit huvudet kallt.

Den tredje huvudpersonen i förrgår kväll, Joe Wurzenbacher eller mer känd som ”Joe the plumber”, kan eventuellt ställa skattefrågan på sin spets. Under ett möte med Obama i Ohio nyligen klagade Wurzenbacher på tanken på att han skulle tvingas betala mer i skatt om han köper rörmokerifirman med vinster på över 250000 dollar (runt 1,8 miljoner kronor).

Joe blev snabbt en favorit på konservativa bloggar och McCain drog upp honom i debatten som ett exempel på hur människor kommer att drabbas om Obama vinner valet. Men Obama hävdade att en övervägande majoritet av alla småföretagare inte berörs av de planerade skattehöjningarna.

I medierna som inledde en klappjakt på Joe drogs slutsatsen att han inte är någon särskilt typisk representant för den breda medelklassen där oron över jobben, vårdkostnader, bensinpriser, pensionerna etcetera jäser.