Många gamla uttalanden av den republikanske senatorn John McCain, där han fastslagit att ekonomin inte är hans styrka, har de senaste dagarna dragits upp. Under den här veckan framförde han dessutom vitt skilda åsikter med risk att framstå som en kappvändare, en ”flip-flopper”.

I måndags sa han att ”grundvalarna i vår ekonomi är starka”; i tisdags förtydligade han med att han avsåg den amerikanska arbetaren; i onsdags beklagade han det statliga övertagandet av försäkringsjätten AIG men tillade att det var ”oundvikligt”; i torsdags och i går utlovade han att han skulle städa upp på Wall Street, avskeda chefen för Finansinspektionen samt skapa en ny statlig bolånemyndighet - men manade också centralbanken Fed att inte ta över fler krisade institutioner.

– Barack Obama har just haft de bästa fyra dagarna på månader, sammanfattade en politisk reporter en förhärskande åsikt, som dock inte betyder att alla är imponerade av demokraten Obamas planer - med nya dyra budgetsatsningar och skattehöjningar för höginkomsttagare.

Men Obama kan utnyttja både McCains förflutna som anti-regleringskämpe och det faktum att han tillhör samma parti som George W Bush i sin retorik. Och det gör han med ny glöd och slagord som att väljarna kan avskeda hela bunten som styrt i åtta år med sin misslyckade ”sippra-ner-, du-får-klara-dig-på-egen-hand”-politik.

Bägge kandidaterna hade redan omfattande ekonomiska förslag på sina program, men har tvingats att uppdatera dem i takt med den galopperande krisen. McCain låg här steget före, med en plan i torsdags som bland annat innehöll förslag till en bolånefond, medan Obama presenterade sina nya idéer sent igår efter framträdanden av president George W Bush och finansminister Henry Paulson med besked om ett nytt gigantiskt räddningspaket.

Folk är oroade över sjunkande villapriser, urholkade pensionssparkonton och dyrare sjukvård, men det lär dröja ett tag innan det framgår om Paulson-paketet lyckats.

Det är möjligt att McCains rallarsvingar mot giriga Wall Street-bankirer går hem bland oberoende väljare, men det är inte alla republikaner som instämmer i hans nypåkomna regleringsiver.

Obama försöker framställa sig som småfolkets vän och här ger fristående bedömare honom rätt gentemot falska påståenden i McCain-reklamen - Obamas skatteförslag skulle gynna medelklassen mer än McCains och Obamas sjukvårdsplan skulle omfatta fler än McCains.

Det har förekommit klumpiga uttalanden från ekonomitalesmän i bägge lägren, men det skadligaste var kanske förre republikanske senatorn Phil Gramms anmärkning, som McCain tidvis instämmer i, om att ekonomin går bra och att landet håller på att utvecklas till en nation av ”gnällspikar”.

Obama kallade för sin del in en del av de namn som förknippas med de goda tiderna på 1990-talet, alltså Clinton-ministrarna Robert Rubin och Lawrence Summers samt förre centralbankschefen Paul Volcker.

Om nu Barack Obama får höra, även från Sarah Palin, att han borde ha utsett Hillary Clinton till sin vicepresidentkandidat så framförs liknande kommentarer om John McCain. Att ha den före detta affärsmannen Mitt Romney vid sin sida skulle kanske inte ha skadat de närmaste veckorna.

Tecken tyder på att den så kallade Palin-bubblan pyser ihop lite, med en stärkning i Obamas opinionssiffror. Palin lockar jättepublik (reportrar på plats noterar också att folk troppar av när McCain tar över) och har säkrat den viktiga konservativa basen i partiet.

Men kritik hörs även från partikamrater som betonar hennes bristande kunskaper på den nivå som kan förväntas av en vicepresident. Hennes eget påstående att tidigare vicepresidenter inte träffat utländska potentater tillhör de många uttalanden som kunnat tillbakavisats. Med undantag för Spiro Agnew har alla vicepresidenter haft mångåriga erfarenheter i Washington, ta bara George Bush, den sittande presidentens far, som bland annat var CIA-chef och ambassadör i Kina.