I torsdags åkte Muammar Gaddafi i en bilkaravan långsamt genom Tripoli, Libyens huvudstad. Den statliga televisionen visade hur jublande människor hyllade sin ledare när han gled förbi i en öppen bil. Några trängde sig fram för att försöka trycka hans hand.

”Vi vill inte ha någon annan ledare än Gaddafi”, skrek en kvinna. Men väldigt många libyer tycker precis tvärtom.

I 42 av sina 68 levnadsår har Muammar Gaddafi styrt Libyen med järnhand. ”Han är en slug politiker, en överlevare av första rang”, säger Libyenkännaren Saad Djebbar.

Ingen annan ledare i Afrika eller arabvärlden har haft makten lika länge. Och ingen har odlat en sådan personkult som den excentriske, nyckfulle och fruktade Gaddafi.

Det började med en oblodig militärkupp 1969; den unge översten Gaddafi – 27 år bara – ledde en grupp yngre officerare som avsatte den sjuklige kung Idris och avskaffade monarkin.

Denne beduinson, född i en nomadfamilj nära Sirte 1942, beundrade Egyptens president Abdel Gamal Nasser och hans vision om en enad arabvärld. Gaddafi ville skapa en stat som varken var kapitalistisk eller kommunistisk och med en egen tolkning av islam.

Det ledde till ”Den gröna revolutionen” och vad han själv kallade ”islamisk socialism”. Gaddafis kulturrevolution i början av 1970-talet skulle – liksom Mao Zedongs i Kina – avskaffa allt utländskt inflytande i Libyen. På Mao-manér gav han också ut sin egen Gröna bok som vägledning för massorna.

Gaddafis politiska filosofi mynnade 1977 ut i ett system som kallas Jamahiriya, i översättning ”en stat styrd av massorna”. Korrupta tjänstemän rensades ut, byråkrater och styresmän tappade makt och positioner. Själv avsade sig Gaddafi alla sina höga titlar och utnämnde sig till ”Revolutionens ledare”. Men makten skulle ligga i händerna på tusentals lokala ”folkkommittéer”.

I praktiken blev det tvärtom; överste Gaddafi blev en envåldshärskare som styrt sina sex miljoner undersåtar med järnhand. Han har också haft ett inflytande långt utanför Libyens gränser, mycket större än vad man kanske förväntar sig av en ledare för ett litet, fattigt – men oljerikt – land.

I mitten av 1980-talet anklagade USA och andra länder Libyen/Gaddafi för att underblåsa terrorism på flera håll i världen. En dödlig bomb på ett Berlindiskotek, populärt bland amerikanska soldater, blev droppen och förevändning för en flygräd mot Libyen 1986.

USA:s president Ronald Reagan kallade Gaddafi ”mad dog” och bestraffade honom genom att flygbomba Tripoli och Benghazi. Över hundra människor dödades, däribland Gaddafis adoptivdotter Jana.

Två år senare sprängdes ett PanAm-plan i luften ovanför Lockerbie i Skottland; 270 döda. Libyen anklagades för dådet och FN införde ekonomiska sanktioner mot regimen i Tripoli 1992.

Vid tusenårsskiftet, efter år av FN-sanktioner och utfrysning, började överste Gaddafi tänka om. 2003 tog Tripoli på sig ansvaret för Lockerbie och betalade skadestånd till offrens familjer. Gaddafi gav officiellt upp sina försök att skaffa massförstörelsevapen. Då var översten välkommen in i salongerna igen och oljebolag från USA och Europa fick investera i Gaddafi-land.

Muammar Gaddafi ser sig själv som en filosof och intellektuell, säger de som bjudits in till samtal i hans beduintält. Han har också en teatralisk sida, som att ta med sig dessa tält på sina utlandsresor och låta sig bevakas av kvinnliga livvakter. Gaddafi bär gärna färgsprakande folkdräkter eller vit uniform med mängder av medaljer, guld och epåletter.

I sann dynastianda har han pekat ut en av sina söner till tronarvinge. I oktober 2009 samlade han landets stamhövdingar till ett möte där han tillkännagav att Saif el Islam, 39, ska efterträda honom, den andre av de åtta söner han fått med två hustrur.