KANDIDATERNA

Fokus på Irak-kriget skulle gynna John McCain på hans väg fram till Vita huset, men den ekonomiska krisen bäddar för Barack Obama. Samtidigt spökar Obamas hudfärg och 72-årige McCains ålder i presidentvalskampanjen.

En av de vanligaste replikerna i år lyder:

– Det blir mest spännande valet sedan 1960.

Och, nu rullar den politiska dygnet-runt-cirkusen igång på allvar, med två mycket ovanliga kandidater. Den förste svarte och den äldste någonsin.

Irakkriget är inte ett lika hett stridsämne längre, men oro i världen, som nu i Ryssland, kan gynna republikanen John McCain. Om ekonomin förblir i fokus vinner demokraten Barack Obama på det, eftersom väljarna då brukar vara mer mottagliga för budskap om ”förändring”, Obamas varumärke.

– Det är ett otroligt valår, med ekonomin, ett impopulärt krig, skandaler bland republikaner, en stark uppgång i antalet registrerade väljare, säger James Thurber, professor vid American University och mycket erfaren politisk bedömare i Washington.

Enligt James Thurber spökar Obamas rastillhörighet och McCains ålder hela tiden.

– En del demokrater i arbetarklassen, de så kallade Reagan-demokraterna som var för Hillary, kan helt enkelt inte tänka sig att rösta på en svart kandidat, förklarar han.

I opinionsmätningarna på nationell nivå ligger för närvarande Barack Obama snäppet före John McCain, medan respektive kandidats siffror hamnar inom felmarginalen i flera av vågmästarstaterna. Colorado och Virginia tillhör de viktigaste, med ytterligare uppåt ett dussin stater där utgången är mer eller mindre oviss.

USA:s – och världens – ögon kommer först att riktas mot Obama som koras till sitt partis kandidat i Denver i Colorado på torsdag. Under sommaren har entusiasmen för honom lagt sig lite och epitetet ”cool” tycks i Obamas fall också stå för en tillbakalutad eftertänksamhet. Bortsett från att genomsnittsväljaren troligen inte identifierar sig med en cool person, så avviker han i alla fall för tillfället från kampanjtaktiken, där anfall brukar vara bästa försvar.

– Obama måste visa att han är en helt vanlig amerikan och röra sig mot mitten ideologiskt. genom att sträcka ut en hand till arbetarväljare och måla upp en klar strategi om vad han tänker göra för dem i en globaliserad värld, säger James Thurber.

Ännu så länge har det talats mindre om ålder än om ras, trots att det i flera väljarbarometrar framkommer att väljarna är mycket skeptiska till en äldre kandidat. En vanlig kommentar är också att Ronald Reagan, som var 69 under valkampanjen 1980, uppträdde ledigare och såg yngre ut än den krigsskadade 72-åringen McCain.

Ytligt sett finns det ett par likheter mellan kandidaterna. Bägge är senatorer utan erfarenhet av maktutövning i praktiken, det som bidrog till ex-guvernörerna Bill Clintons och George W Bushs segrar. Och, trots Obamas exotiska bakgrund, är McCain inte heller någon typisk amerikan. Han har haft en privilegierad uppväxt och är gift med en arvtagerska.

John McCains styrka är krigshjältestatusen och politiskt mod, även om motståndare skulle säga att det senare är överdrivet och att han villigt bytt fot om det varit politiskt nödvändigt. Barack Obamas främsta tillgång är, förutom vältaligheten, att han är ett nytt ansikte, vilket samtidigt utgör hans största svaghet. Attackerna om kändisglans utan substans har redan kommit.

Efter konventen brukar ett skutt uppåt följa i opinionsmätningarna. Detta, utöver reaktionerna på vicepresidentvalen och tv-reklam, blir det som kommer att ge utslag fram till den första tv-sända debatten den 26 september.

Spådomarna om att John McCain bleknar jämfört med Barack Obama kom lite på skam när McCain gjorde väl ifrån sig i en utfrågning med pastor Rick Warren. Demokrater invände då att han på samma sätt som George W Bush kommer i åtnjutande av ”lågt ställda förväntningar” och att publiken bestod av väckelsekristna som var välvilligare inställd till McCain.

Det blåser demokratiska vindar i stort i landet vilket väntas ge utslag i kongressvalen som hålls samma dag som presidentvalet. Paradoxalt nog kan John McCain tjäna på det. Den amerikanska väljarkåren har en fäbless för ”divided government”, med presidenten från ett parti och kongressmajoriteten från det andra.

PENGARNA

Pengarna fortsätter att strömma in i Barack Obamas kampanjkassa, men utgifterna skenar iväg och utomstående varnar för frestelsen att slösa på fel ställen.

Hittills har den demokratiske presidentkandidaten samlat in osannolika 400 miljoner dollar (2,5 miljarder kronor). Antalet givare är hela två miljoner, enligt kampanjens räkneverk.

Republikanen John McCain har godtagit de restriktionerna som följer med de offentliga valbidragen, vilket gör att han inte kan samla in lika mycket privata pengar som Obama. Men även han har fått bättre fart på sitt insamlingsmaskineri och dessutom är garanterad medel från partiet som har mer pengar än demokraterna.

I början av augusti hade John McCain 96 miljoner dollar att spendera på den kommande kampanjen. Av den summan kom 75 miljoner från det republikanska partiet.

Trots att han lyckats samla in så mycket pengar hade Barack Obama vid samma tid mindre att röra sig med, 94 miljoner dollar. Cirka 75 miljoner dollar kom från hans privata kampanj, medan demokraterna skjuter till knappt 20 miljoner.

Pengafaktorn är lite oberäknelig men när det gäller Barack Obama framgick det redan under primärvalen att han utnyttjade kampanjmedlen mycket effektivt för att nå ut, exempelvis till nya unga väljare. Nu får han möjligheter att köpa mer dyr tv-tid i storstadsregioner och ha närvaro på fler orter.

Men färsk statistik visar att bägge kampanjerna för närvarande har större utgifter än inkomster. McCain-lägret gör av med ungefär 31 miljoner dollar per månad. Motsvarande tal för Obama-högkvarteret är 56 miljoner dollar. De stora utgiftsposterna är tv-reklam, personal och resor.

Obama satsar nu, precis som under primärvalen, på att ha folk på så många ställen som möjligt för att ragga nya väljare. McCain lägger sitt krut på traditionell tv-reklam och hans ombud välkomnar Obamas beslut att exempelvis öppna 32 lokalkontor i Florida – en stat som de räknar med att ta hem.

VÅGMÄSTARSTATER

SPRINGFIELD. Varje lördagsmorgon upplåter Steve Clermont sitt radhus till frivilliga som ska knacka dörr i grannskapet. De vill visa att gamla sydstaten Virginia inte bara befolkas av obildade rednecks, utan att den urbana lattekulturen fått fotfäste.

Ett plakat med texten Obama intill trappan skvallrar om att samlingen sker här. Inne på vardagsrumsgolvet står lådor med broschyrer och kampanjmärken.

– Vi måste se till att Obama-supportrarna håller ångan uppe, säger Steve Clermont om den överraskande stora segern för Obama över Hillary Clinton i primärvalet i februari.

Men om dörrknackningar och andra aktiviteter får effekt är ”svårt att säga”.

– De säger inte alltid rent ut vad de egentligen tycker, fortsätter Steve Clermont om stämningarna i medelklassområdet med invånare som pendlar till jobb, ofta i försvaret, inne i Washington.

Virginia har 13 elektorsröster av de 270 som krävs för att vinna presidentvalet. Trots att staten bara röstat för den demokratiske kandidaten två gånger på mer än ett halvsekel kan det bli en demokratisk seger i år.

Det är i Virginia och ett dussintal andra så kallade vågmästarstater som slaget om presidentvalet står. Colorado, Michigan, Missouri, North Carolina, Ohio, Virginia och Florida, med hela 27 elektorsröster, räknas till dessa ”swing states”. Att kamma hem elektorerna i en stor vågmästarstat kan väga upp förluster i flera småstater.

Att Virginia inte längre är ett säkert republikanskt kort beror på inflödet av mer vänstersinnade väljare i Washingtons södra förorter. Dessutom är andelen svarta väljare hög, runt 20 procentenheter, och därmed fler än de kanske 15 procentenheter som utgörs av ex-militärer som förmodas rösta på republikanen John McCain.

– Det finns ett stort intresse för demokratiska förslag till lösningar på de enorma problemen i landet. För oss består utmaningen i att värva tillräckligt många frivilliga, säger Jared Leopold på Obama-högkvarteret i delstatshuvudstaden Richmond.

Denna dag rullar den demokratiske partiordföranden Howard Deans buss runt mellan tillfälliga partilokaler för att peppa volontärer. Han hälsas med stor värme av lokala partifunktionärer.

– Barack Obama har jobbat hårdare än någon annan. Nu måste vi göra vårt och det gör vi bäst genom att knacka på 25 dörrar tre gånger fram till valet, utropar Dean till de skaror som slutit upp och manar dem att gå fram till borden med kartor och namnlistor.

Flera av de närvarande nickar: jo, det tänker de göra. För åtskilliga är det första gången de engagerar sig politiskt. Yvonne Rivera vill försöka få fler ”hispanics”, spansktalande invandrare, att röstregistrera sig. Chrisi West hoppade på Obama-tåget redan förra året men säger att det även handlar om att bygga upp själva partiapparaten. Steve Bunn, ordförande i lokalavdelningen, håller med och betonar de delstatsval som också väntar.

Virginia-demokraterna hoppas kunna upprepa bedriften från 2006 när Jim Webb slog ut välkände republikanen George Allen i senatsvalet. Nu gäller det vakansen efter republikanske nestorn John Warner som går i pension. Det ser lovande ut för en annan Warner, ex-guvernören Mark Warner, demokrat.

– Det går bra, intygar Ann Patton och Elliot Gillerman som tillsammans ansvarar för ett bord med blanketter för röstregistrering, sista dagen infaller den 6 oktober.

I statistik som publicerats i Washington Post framgår att drygt 235 000 nya väljare tillkommit i röstlängderna i Virginia under januari-juli i år eller nästan motsvarande George W Bushs segermarginal på 262 000 röster i valet 2004.

Knappt hälften av de nya väljarna bor i kommuner i Stor-Washington och två tredjedelar är yngre än 35. Båda dessa tal pekar på att den demokratiska, trenden stärkts. Men garvade demokrater i staten säger att man inte ska utesluta att landsortsbefolkningen överväger även denna gång.

Men Barack Obama bearbetar själv Virginia med nedslag i veckan. Det tyder på att kampanjen menar allvar med sin satsningen och tror att missnöjet med Bush-åren är utbrett.

– Hur länge vill du att jag ska fortsätta? säger Steve Clermont om allt det som talar för att republikanerna måste förlora – Irakkriget, ekonomin, USA:s anseende i världen. . .

DE OBEROENDE VÄLJARNA

Ibland säger man att USA har tre lika stora väljarblock: demokrater, republikaner – och oberoende. I november kan den tredje gruppen bli ännu viktigare eftersom kandidaterna är udda i ett historiskt perspektiv.

”Vad har jag för val? Hur kan jag protestera mot demokraternas och republikanernas politiska monopol? Jo, genom att vara oberoende.”

Betty Ward, som bor i delstaten New Hampshire, tillhör skaran ”independents” som i år tros utgöra 35 – 40 procent av väljarkåren. Hon detaljstuderar sakfrågorna för att se vilken kandidat som bäst motsvarar hennes åsikter.

– Ingen tydlig segrare utkristalliserar sig, utan folk svarar Obama, McCain, Obama eller McCain, Obama, McCain, fortsätter Betty Ward om de svar hon får när hon, på uppdrag av en sjukvårdsorganisation, ringer upp privatpersoner för att fråga om valet.

Etiketten oberoende må vara populär i enkäter och i delstater där väljarna inte behöver registrera partitillhörighet för att få rösta men experterna påpekar att många väljare i själva verket lutar åt ett visst parti, så kallade leaners.

I svaren till följdfrågorna framgår nämligen att de oberoende i grund och botten har en preferens åt det ena eller det andra hållet och då krymper blocket till kanske 10 procentenheter. Fast när det väger jämt, som det gör i USA som helhet och i många vågmästarstater, kan de här väljarna få pendeln att svänga i ena eller andra riktningen.

Betty Ward tänker själv rösta på Barack Obama. Hon kan inte tänka sig fyra år till med en republikansk president, men förklarar att det finns frågetecken kring Obama och att det därför känns som en chansning.

En del kännare indelar de oberoende, eller ”swing voters”, i två olika kategorier. De välinformerade som bildar sig en uppfattning om kandidaterna, respektive de känslosamma som inte vet så mycket utan är mottagliga för laddade budskap.

I en studie från analysföretaget Targetpoint Consulting i somras framgick det att fler oberoende lutar åt demokraterna i år, men också att McCain har starkt stöd eftersom många oberoende är konservativa utan starka band till det republikanska partiet.

En annan osäkerhetsfaktor för partistrategerna är soffliggarna, som kan komma ur bägge partierna. Det kan vara kristna konservativa som trots allt tvekar om McCain och demokrater i industridödens stater som vill höra mer av Obama än ”hopp”.

BUDSKAPEN

Budskap och budbärare återstår att vässa i USA-valet. Men Barack Obama använder sig framgångsrikt av nya kanaler för att nå ut till väljarna.

Än så länge har inget givet slagord, stridsämne eller misstag hjälpt någon av presidentkandidaterna. Svarta rubriker om inflation och villaräkningar avlöser varandra, medan Irakkriget inte är samma ömma punkt som i början av året.

Ingen av kandidaterna har dragit ifrån. Det väger tämligen jämnt i opinionsmätningarna. Men John McCain gjorde mesta möjliga av vakuumet som uppstod när Barack Obama var på semester. Det gällde såväl energipolitiska initiativ, som hårda utspel mot Rysslands krigsmuller i Georgien

Nu stundar en demokratisk vecka, med alla partiets högdjur på rad, från Bill och Hillary Clinton till Al Gore. Förväntningarna på att Obama kan sätta punkt för ett perfekt partikonvent är uppskruvade, inte minst själva kulmen, med det egna talet på en arena med 70 000 platser.

Men, veckan därpå, blir republikansk i lika hög grad. För McCain rör det sig dock om rätt nedtonade förväntningar. Frågetecken finns om hur konventansvariga ska hantera den sittande presidenten, vars popularitet är rekordlåg, och det faktum att Condoleezza Rice är en av få minoritetsrepresentanter i partiet.

Två månader återstår sedan till valet och det är först då som väljaren i gemen brukar engagera sig och såväl budbärare som budskap måste vässas på allvar.

Barack Obama sms:ade till väljarna så att de skulle de första som fick veta vem han utsett till sin vicepresidentkandidat. Det är bara ett av exemplen på att han ligger långt före John McCain i utnyttjandet av nya kommunikationskanaler.

Det började redan med ”Obama girl” och hennes trånande på internetsajten youtube efter den sexige kandidaten. Obamas kampanjmakare var inte inblandade men gratispublicitet var välkommen . Men lika snabbt stod det klart att nätet i Obamas fall blivit en megafon för illasinnade rykten: uppgifter om att han gick i koranskola som pojke och, att han höll inte handen på hjärtat när flaggan hissades cirkulerade.

Kampanjen gick till motangrepp för att tillbakavisa de falska påståendena och även det ingick i det som gör att Obama-lägret totalt sett får toppbetyg för sina sajter och sina nätmetoder.

Nu kan föralldel sägas att det inte är bevisat att nätet verkligen bidrar till seger, utan att det blir själva budskapet, vanlig tv-reklam eller snabbast respons som avgör. Men samtidigt vore det konstigt om det vore helt meningslöst att Obama-snuttarna på youtube lockar 50 miljoner tittare mot McCains ungefär fyra miljoner.