Klockan är 22.10 på Zomba central hospital i Malawi. Akuttelefonen har ryckt Frangston Duwa ur sömnen och han springer genom mörka korridorer mot förlossningsavdelningen. En gravid kvinna har just kommit in med svåra smärtor i magen. Hon blöder och skriker och får hjälp upp på en bår.

Frangston Duwa tvättar händerna noga, tar på sig dubbla handskar, gröna operationskläder och förkläde. Kvinnan får ryggmärgsbedövning och magen täcks med en operationsfilt. Frangston Duwa lägger ett snabbt snitt, sticker in handen och plockar ut ett barn som har navelsträngen hårt lindad runt halsen.

För ett par långa sekunder blir det alldeles tyst. Den lille pojken rör sig inte men Duwa skakar honom lätt. Då börjar barnet äntligen skrika.

Frangston Duwa vet vad han gör. Han har gjort det tusentals gånger. Och det trots att han inte är utbildad läkare.

Republiken Malawi är bara snäppet större än Lappland men har över 13 miljoner invånare. Det tätbefolkade, torra landet påminner till formen lite om en giraff som står på bakbenen där det ligger inklämt mellan Zambia, Tanzania och Moçambique. 90 procent av befolkningen försörjer sig på jordbruk och drygt två tredjedelar lever på mindre än två dollar om dagen. Bara lite mer än hälften av invånarna kan läsa.

Som i de flesta fattiga länder är familjerna stora och kvinnorna börjar föda barn tidigt, vilket ökar risken för komplikationer under graviditeten. Då finns det inte många sjukvårdskunniga som kan hjälpa till.

I Malawi finns bara drygt 170 läkare.

Solen är på väg att gå ner över byn. Edwin Gondwe sitter och tar igen sig utanför den lokala puben.

– Vi har utbildat 275 läkare sedan 1984 och det räcker inte. Lägg sedan till det faktum att de flesta av dem sticker härifrån, då förstår du att vi har ett stort, stort problem, säger han.

Han jobbar också på sjukhuset i Zomba. I tolv år har han sett nyutbildade läkare komma och gå. Mest gå – mot bättre liv i länder i väst, som lockar med högre lön och social status.

– När en i familjen blir läkare förväntar sig de andra massor av pengar. Om läkarna stannade kvar här skulle de inte ens ha råd med en liten motorcykel, säger Gondwe och skrattar.

Situationen är inte unik för Malawi. I länderna söder om Sahara fattas en miljon hälsoarbetare. Rika länder bidrar aktivt till dräneringen av utbildad arbetskraft genom aggressiva värvningskampanjer. I dag finns fler malawiska läkare i Manchester i Storbritannien än i hela Malawi.

Läkarbristen slår hårt mot de fattig. Värst drabbas kvinnorna. Varje år dör mellan 500 000 och 600 000 kvinnor och omkring sju miljoner barn under graviditeten eller i samband med förlossning i världen. Det är fler än vad som sammanlagt dör i aids, malaria och tuberkulos.

För tio år sedan var dödstalet för mödrar i Malawi världens tredje högsta. Bara i Afghanistan och Liberia var det farligare att bli mamma. Det krävdes en snabb, kraftfull lösning.

Edwin Gondwe och Frangston Duwa är en del av den. De arbetar som ”clinical officers”, ett slags snabbutbildade ”amatörläkare”. I dag genomför den yrkeskategorin 90 procent av all förlossningsrelaterad kirurgi i Malawi.

– Förr var jag medical assistant, jag jobbade som det i tolv år. Efter en tvåårig utbildning blev jag sedan redo att arbeta som clinical officer, berättar Frangston Duwa.

Under de två åren pluggade han hårt.

– Först ville jag bli kirurg, men medan jag gjorde min praktik på obstetrikavdelningen såg chefen potential hos mig. Så han övertalade ledningen att jag skulle börja där, berättar Frangston.

Hans första ingrepp var ett kejsarsnitt.

– Klart att jag var nervös, det hade du också varit. Men jag hade ju handledare med hela tiden i början.

Nervösa var det fler som var när idén om snabbutbildade läkare lanserades första gången. Många såg framför sig hur vem som helst skulle få lov att operera – hur yrket skulle tappa status och vården få sämre kvalitet.

Staffan Bergström, gynekolog och professor i internationell hälsa på Karolinska Institutet i Stockholm, minns debatten väl. På 80-talet var han chef för kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Maputo, Moçambique. Vid den här tiden rasade ett blodigt krig mellan Moçambique och Sydafrika.

– Sydafrika utförde en grym terror mot lokalbefolkningen. Vi hade ett fruktansvärt arbete där vi fick lyfta bort granatsplitter ur magen på gravida kvinnor inför förlossningen. Barnmorskor rövades bort och man brände mer mödravårdscentraler, berättar han.

Läkarna flydde. Ändå hörde Staffan och hans kollegor talas om att det utfördes kejsarsnitt på flera sjukhus.

– Där fann vi det som man skämtsamt kan kalla ”kriminella kirurger”. De var inte auktoriserade läkare, men i stället för att låta personer dö, gjorde de ingreppen själva, berättar han.

En idé hade fötts och 1984 startade en treårig kirurgiutbildning för hälsovårdsarbetare. Staffan Bergström bidrog till den del av utbildningen som berörde förlossningsvård och gynekologi.

Sedan dess har konceptet spridit sig. Numera utför någon form av icke-läkare som läkares jobb i 25 av 47 afrikanska länder söder om Sahara. Förra året lades en omfattande studie fram från Malawi där utfallet av operationer utförda av vanliga läkare och icke-läkarna jämfördes. Den hittade inga väsentliga skillnader.

Icke-läkarna kostar bara en tredjedel att utbilda jämfört med konventionella läkare. Dessutom stannar de kvar. Deras utbildning är inte gångbar i andra länder och eftersom de handplockas i ett senare skede av livet har de hunnit rota sig och skaffa familj.

I Moçambique fann man att 88 procent av icke-läkarna fortfarande arbetade på små distriktssjukhus i landet sju år efter avlagd examen. Bland läkarna var siffran noll procent.

På Zomba central hospital har klockan blivit nio på morgonen och Frangston Duwa går ronden. Det är trångt i salarna, nyopererade och anhöriga sitter om vartannat. Sorlet påminner om en svensk skolbespisning.

Efter 32 år inom hälsosektorn, varav tolv som clinical officer, är Frangston Duwa rutinerad.

– Jag ville hjälpa människor, ge något tillbaka till mitt hemland, det var det som fick mig att satsa på ett yrke inom vården, säger han.

Sannolikt är det just rutinen som gör att de snabbutbildade icke-läkarna uppvisar bättre resultat än någon hade vågat hoppas på. Staffan Bergström är noga med att understryka att det inte handlar om några ”barfotaläkare”.

De som rekryteras till utbildningen i till exempel Moçambique är hälsoarbetare, ofta sjuksköterskor, med i snitt sju och ett halvt års arbetslivserfarenhet. Dessa får sedan en vidareutbildning i kirurgi på tre år, varav det tredje året sker under handledning på ett mindre sjukhus.

– Det ger 13 års utbildning sammanlagt, som läkare har jag själv 12 år. De har helt enkelt en annan, mer praktisk, profil på sin utbildning, säger Staffan Bergström.

Frangston Duwa har bråttom igen. En ung, gravid kvinna har kommit in i mycket dålig form. Liksom många på landsbygden hyser hon en misstro mot läkare och valde att föda hemma i stället. Men barnet är för stort, och kom helt enkelt inte ut. Nu har hon rest i flera timmar för att kunna ta sig till sjukhuset i Zomba.

Duwa arbetar sammanbitet, lägger kejsarsnittet och tar ut barnet. Den här gången hjälper det inte att ruska om den lille pojken. Han har redan varit död i ett dygn. Men mamman kommer att klara sig.

Utan hans vård hade inte heller hon överlevt.