BIRMINGHAM Under sin andra dag som USA:s president gav Barack Obama order om att förbjuda tortyr och att stänga Guantánamo. Vittnesmålen från före detta fångar om omänsklig och grym behandling är många och obestridliga. Ett av tortyrens många problem är att den drabbar även förövaren. För Lars Berge berättar Christopher Arendt om hur han som 19-åring blev lägervakt i vad som har kallats vår tids Gulag och vad tiden i fånglägret gjorde med honom.

I ögonvrån såg Christopher Arendt sin mamma gråta. Hon stod i klungan av anhöriga medan soldaterna sammanbitet stod uppradade i raka led. Det var många mödrar som grät den dagen, den 3 december 2003. ”Låt oss döda de jävlarna så vi kommer hem någon gång”, skrek sergeanten.

Arendt behöll sitt stenansikte tills han satt i bussen som rullade från hemstaden Charlotte i Michigan mot militärbasen Fort Dix, New Jersey. På en Halloweenfest några veckor tidigare hade han träffat Erin och senare samma natt förlorade han sin oskuld. Han var 19 år, nyförälskad och på väg ut i krig. Lutad mot bussens skallrande fönsterruta kom tårarna.

Arendt och de övriga 149 inkallade från det 119:e fältartilleriet i Army National Guard Michigan var tränade att avfyra luftvärnskanoner. Många ryckte förvånat på axlarna när de fick sin krigsplacering. Att vakta krigsfångar brukar vanligtvis skötas av militärpoliser. Internerna i fånglägret på militärbasen Guantánamo Bay på Kubas sydspets var dessutom inga vanliga krigsfångar utan kallades ”illegalt stridande”. De var livsfarliga terrorister, enligt försvarsminister Donald Rumsfeld ”de värsta av de värsta”.
– Vi var lantisar från mellanvästern. Ingen av oss hade träffat några muslimer förut. Den enda utbildning vi fick innan avfärden var i hur man brottar ner och sätter handbojor på folk, säger Arendt medan vi promenerar längs en av kanalerna i Birmingham.

Ett snöoväder har lamslagit England och kvällens arrangemang i Oxford har blivit inställt. Han och den brittiske före detta Guantánamofången Moazzam Begg har återförenats utanför taggtråden för att delta i organisationen Cageprisoners föreläsningsturné Two Sides One Story.

Folk har anklagat honom för att vara en femtekolonnare och enligt en advokat han talat med finns en teoretisk möjlighet att åtala honom för landsförräderi. Den risken är han beredd att ta.
– Vi kan inte blunda för vad som hänt. Historien har lärt oss vad människor är kapabla att göra att göra mot andra människor. Gitmo är ett koncentrationsläger.

Arendt ser inte ut som jag föreställer mig en lägervakt. Han är lång och gänglig med en bångstyrig lugg hängande i ögonen. När han och de andra nationalgardisterna i januari 2004 landade på Kuba hade det gått två år sedan bilderna på de första Guantánamofångarna kablades ut över världen. Iklädda brandgula overaller, stora handskar, hörselkåpor och svartmålade goggles hukade de vid sina övermäns svarta kängor. Besegrade, tillintetgjorda och förnedrade. Enligt Pentagon gällde inte amerikanska lagar på militärbasen. Fångarna gavs inte status som krigsfångar vilket gjorde att de varken skyddades av tortyrförbuden i amerikansk lag eller Genèvekonventionen.

Det första som slog emot Arendt när han steg ur Herculesplanet efter 14 timmars flygning var hettan. Senare hörde han ljudet. Camp Delta lät som en rockfestival. Ur högtalare dånade Eminem, Metallica och Britney Spears. Ofta på samma gång för att skapa ett så outhärdligt oväsen som möjligt. Hög musik var en av de metoder ”för att bekämpa motstånd i kriget mot terrorismen” som godkänts av försvarsminister Donald Rumsfeld i början av 2003. På listan fanns även bland annat stresspositioner, sömndeprivation,tjugofyratimmarsförhör, isolering i 30 dagar och manipulering av tid och temperatur. Gitmo är inget vanligt militärfängelse som drivs utifrån armédoktrinen. Generalmajor Geoffrey D. Miller, en av hjärnorna bakom både Guantánamo och Abu Ghraib, kallar anläggningarna för förhörscentrum.

Förhörsledarna sköter hela ruljangsen. Vakternas uppgift är att behandla fångarna utifrån varje individuellt förhörsprogram. Pentagon gjorde stora ansträngningar att måla upp Gitmo som ett mönsterfängelse. Journalister som besökt basen kan berätta om att planet från Puerto Rico var gratis. Att charmerande guider berättade om områdets exotiska djurliv och hur de pekade ut dykcentret, de amerikanska snabbmatskedjorna och den välskötta golfbanan på 9 hål.

I november 2004, nio månader efter den stora Abu Ghraibskandalen, spreds dock en nyhet som bekräftade misstankarna om att grym och omänsklig behandling av fångar förekom även på Guantánamo. Sean Baker från Kentuckys nationalgarde hade som nyanländ på militärbasen fått order att byta om till fångarnas orangea dräkt och sätta sig i en cell. Befälet sade att det handlade om träning för insatsstyrkan Internal Reaction Force (IRF) och Baker fick ett hemligt kodord att skrika för att avbryta övningen. Problemet var att ingen lyssnade. Hans kravallutrustade kollegor var fullt upptagna med att strypa honom och slå hans huvud mot stålgolvet. En misshandel som resulterade i en kronisk hjärnskada och förtidspension. Händelserna inträffade ett år innan Arendt började tjänstgöring. Men han säger sig ha bevittnat liknande scener fler gånger än han kan räkna. Men då med fångarna som måltavlor för brutaliteten. Denna typ av övervåld var så vanligt att det hade ett eget namn: ”IRF’d”. Arendt beskriver ett tillfälledå en av fångarna vägrade att låta sig ledsagas till ett av förhörs rummet och ”really got IRF’d”.
– De tränger sig in i hans lilla bur som inte är större än 250 gånger 110 centimeter, sprayar en halvliter pepparspray i ansiktet på honom och slår och sparkar honom tills han inte rör sig längre, säger Arendt.

Enligt Arendt finns allt på videoband. Han har själv filmat ett flertal av dessa operationer.
– Jag frågade sergeanten vad vi skulle göra. Fången kunde ju inte gå själv efter behandlingen. Svaret var: Släpa dit honom. Så jag och en annan kille släpade den medvetslöse mannen till förhörsrummet och kedjade fast honom i golvet.

Efter två månader på cellblocken blev Arendt omplacerad till inre tjänst på lägrets kommandocentral. Befälen tyckte att han daltade med fångarna. Från kontoret övervakade Arendt varje enskild fånges förflyttningar utifrån förhörsledarnas order.
– Jag kunde komma dit 04:30 på morgonen och se en liten lapp på väggen med ett nummer. Numret representerade en fånge i ett särskilt förhörsrum. Ett rum som kunde vara nästan nollgradigt. Där öronbedövande musik spelades konstant. Fången hölls i regel fastkedjad till händer och fötter i en ögla i marken utan någonstans att sitta. Den där lappen kunde hänga på väggen under hela mitt 14 timmar långa arbetspass. Ibland över två pass. Vilket innebar att personen inte lämnade förhörsrummet på två dygn.

Det här var på tiden innan det datoriserade Detainee Information Management System (DIMS). All kommunikation skedde via papper. Det var en oändlig mängd nummer, nycklar, bojor och papper att hålla reda på. Formulär som innehöll klagomål på fångarna och vilka disciplinära åtgärder som vidtagits för att de exempelvis ritat blommor på sina skumplastmuggar. Han säger att han aldrig vikt så många pappersfåglar som under den här tiden. Det var mot reglerna förstås. Men han gjorde det i alla fall.

Penthousetidningarna som Arendt och en kompis smitit iväg och köpt i New Jersey innan avfärden kom aldrig till användning. Hans sexdrift var försvunnen. I stället brukade han fantisera om hur det skulle bli när han kom hem. Romantiska rosaskimrande drömmar om hur han och Erin skulle bo i ett idylliskt hus på landet. Men hon hade slutat svara på hans mejl. Kärleksbekymren brukade han tala om med en av de kvinnliga militärpoliserna.

Att de inte låg med varandra gjorde att somliga av de övriga killarna var ännu mer övertygade om att Arendt var bög.
– Senare hörde jag rykten om att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det förvånar mig inte. Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

De pengar han lovades har han ännu inte fått. Om han någonsin kommer att få dem vet han inte. Men att hans studiemedel gått till Halliburton, som Arendt uttrycker saken, är inte det värsta.
– När jag kollar på fotografier av mig själv från förr ser jag en sorglös ung man. Gitmo tog något ifrån mig som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Mitt liv sedan dess har handlat om att försöka förstå vem jag har blivit.

När jag frågar honom om han ångrar den där dagen i november 2001, när han 17 år gammal fyllde i formulären på rekryteringskontoret, skakar han på huvudet. Mardrömmarna och självmordstankarna skulle han klara sig utan. Men i Iraq Veterans Against the War (IVAW) har han hittat likasinnade.

Organisationen består av krigsveteraner som efter terrorattackerna 2001 har tjänstgjort i Irak, Afghanistan eller på andra håll i världen och som nu tagit avstånd mot Kriget mot terrorismen. Han kallar dem sina bröder. Exfången Moazzam Begg har blivit en vän för livet. Utan Gitmo skulle han heller aldrig ha träffat flickan som dröjde sig kvar efter föreläsningen i Newcastle. Christopher Arendt är idag 24 år och han tror att han är kär.