Schibbye och Persson fick på torsdagen besök av svenska ambassaden i Kality-fängelset i Addis Abeba. Inför ettårsdagen, i helgen, av deras gripande släpper svenskarna ett uttalande:

”Tack för allt stöd vi fått det här året. Det längsta året i våra liv. Den första tiden gick endast åt att få i sig mat, hålla värmen på cementgolvet och att inte bli sjuk. I dag är utmaningen psykisk. Fängelset dödar ens intellekt. För att överleva påtar vi i vår kryddträdgård, lyssnar på Guns n' Roses i zonens högtalarsystem och läser Strindberg efter inlåsning. Det ger hopp och en smak av friheten.

Vi hoppas på ett snart slut, så att vi kan få resa hem och återförenas med våra familjer. Ha en bra sommar och njut av friheten!”

- Under omständigheterna mår Johan och Martin bra, säger Kjell Persson, Johan Perssons pappa, till TT.

Omständigheterna i Kality-fängelset är att det aldrig är tyst, att fångarna aldrig får vara själva, att de lever med 200-250 personer på en liten yta, att andra fångar mår dåligt, att det är svårt att lita på någon samt att svenskarna inte vet om eller när de blir fria.

Ändå har de varandra.

- De har en fantastisk känsla för varandra. Det har varit ett väldigt stöd för dem, ända från första dagen, säger Kjell Persson.

Han tackar alla organisationer, privatpersoner och myndigheter som stöttat.

- Allt det stöd som Johan och Martin får, och som vi anhöriga får, här hemifrån betyder väldigt mycket för dem, och för oss.

I helgen är det ett år sedan svenskarna greps i den slutna och omstridda Ogaden-provinsen.

I december dömdes de till elva års fängelse för illegal inresa och terrorbrott. Svenskarna valde att inte överklaga för att i stället ansöka om nåd.

TT: Har du någon uppfattning om när de kan vara fria?

- Nej, det är ju det som är det jobbigaste. Vi vet att det pågår en dialog, men det finns ingen tidsaxel i den och alla rykten försöker vi hålla ifrån oss, svarar Kjell Persson.

- Vi önskar bara att vi har dem hemma snart igen, säger Karin Schibbye, mamma till Martin Schibbye, till TT.

Också hon säger att ovissheten om när hennes son ska komma tillbaka är det absolut värsta.

Samtidigt pekar hon på det tal Etiopiens premiärminister Meles Zenawi höll i våras där han antydde en möjlig benådning. Hon ser ändå ett stort hopp i att det finns positiva signaler om sonens möjliga frisläppande.

- Det känns som att det inte är en fråga om om, utan om när.

TT: Vågar du gissa på när de kan tänkas bli benådade?

- Nej, det är så mycket spekulationer. Vi tar en dag, eller en månad i taget, svarar Karin Schibbye.

Också hon tackar innerligt för det stöd som de fängslade och de anhöriga har upplevt i Sverige.

- Det betyder oerhört mycket.