Foto: BERTIL LINTNER
Men Fox Bay är också en viktig anledning till att Argentina aldrig kommer att behärska den här sydatlantiska arkipelagen, som under de senaste 175 åren stått under brittiskt styre. Det var här motsträviga öbor internerades under den 74 dagar långa argentinska ockupationen 1982. De spärrades in i en lokal bystuga därför att de försökt utföra sabotage mot den argentinska armén, eller för att ha haft kontakt med de brittiska styrkorna, som skickades ner för att återta öarna.
I Goose Green på den östra huvudön spärrades hela befolkningen – 115 personer varav 32 var barn under 15 och två var över 80 – in i en samlingslokal en hel månad. En av dem var Tony Anderson:
– Det var fruktansvärt. Vi fick knappt någon mat. Jag gick ner 15 kilo under den månaden. Men det var värre för barnen.
Nu, 26 år efter kriget, sprider sig oron på Falklandsöarna igen. Argentinas nya president Cristina Kirchner har åter börjat ställa krav på öarna, som på det sydamerikanska fastlandet kallas Islas Malvinas. Enligt den argentinska versionen tillhörde öarna ursprungligen Argentina, och erövrades av Storbritannien 1833. Därför måste de återförenas med Argentina.
På Falklandsöarna ser man självfallet helt annorlunda på problematiken. Malvinas är inte något ursprungligt spanskt namn på öarna. Det är oklart vem som upptäckte öarna, men den första bekräftade landstigningen ägde rum 1690 från det engelska skeppet Welfare. Namet Falklands användes för första gången, efter den dåvarande befälhavaren för den brittiska flottan. Öarna var då helt obebodda och det var först 1764 som Frankrike gjorde ett försök att kolonisera dem. Franska upptäcktsresanden som hade siktat öarna på 1700-talet hade seglat från den franska hamnstaden S:t Malo, så öarna döptes till Iles Malouines.
En handfull fransmän etablerade ett litet samhälle på östra Falkland, några mil norr om den nuvarande huvudorten Stanley, och kallade sin koloni Port Louis efter kungen av Frankrike. Men det var ingen succé så tre år senare överlämnade Frankrike bosättningen till Spanien, som förspanskade öarnas namn till Malvinas. Samtidigt hade engelsmännen en mindre närvaro på västra Falkland, men det var ännu för tidigt att tala om en kolonisering.
Även det spanska försöket att befolka öarna övergavs 1811, och sedan var de åter obebodda. 1829 anlände så ett hundratal kolonister från fastlandet, som då hade skakat av sig det spanska koloniala oket och blivit De Förenade Rio de la Plata-provinserna. Argentina som vi känner det idag fanns ännu inte och etablerades först i mitten på 1800-talet, då Patagonien erövrades efter blodiga massakrer på urbefolkningen.
Koloniseringen på 1820-talet leddes av en fransk-tysk handelsman från Buenos Aires, Louis Vernet, och han tog över den gamla fransk-spans-ka bosättningen Port Louis. Det blev ett blomstrande litet samhälle på ett hundratal personer, en blandning av tyskar, holländare, britter, spanjorer och sydamerikanska indianer.
Men lyckan vände ett par år senare, då Vernet försökte få bukt med amerikanska säljägares intrång. Ett av fartygen, Lexington, seglade då in i Port Louis och härjade den lilla kolonin. Kaos följde och när Buenos Aires skickade en guvernör till Port Louis 1832 mördades han av upproriska nybyggare. Året därpå ingrep Storbritannien för att återställa lugnet – och återuppta dess tidigare anspråk på öarna. Ett par kolonisatörer som anklagats för mord fördes senare bort, medan andra återvände till fastlandet eller stannade kvar. När Storbritannien intog Port Louis 1833 återstod bara 36 av det hundratal personer som kommit med Vernet. Först på 1840-talet började invandring i större skara, när fårfarmare från de brittiska öarna bosatte sig på Falkland.
Även om Argentina då och då gjorde anspråk på öarna var det inte en viktig fråga för den nya staten. Först 100 år senare – på 1930-talet – skrev Alfredo Palacios, en argentinsk akademiker, en bok som han kallade Malvinerna – en argentinsk arkipelag. Detta var vid en tidpunkt då ultranationalistiska stämningar rådde i landet, till stor del influerade av Benito Mussolinis Italien, varifrån många invandrare hade kommit till Argentina.
När Argentina 1946 fick en egen ultranationalistisk president, Juan Peron, blev Palacios bok obligatorisk läsning i alla argentinska skolor. Enligt Jane Cameron på Falklandsöarnas nationalarkiv var det sättet på vilket Peron svetsade samman nationen – mot en yttre ”fiende”:
– Peron gjorde Falklandsöarna till en inrikespolitisk fråga, säger Cameron.
Resultatet har blivit att flera generationer argentinare vuxit upp i tron att Malvinerna var en del av Argentina som intagits av en främmande makt. Efter kriget 1982 intervjuade det engelska tv-bolaget Yorkshire en argentinsk soldat, som deltagit i ockupationen. Han och hans kamrater hade fått order om befria deras landsmän på öarna från brittisk kolonialism – men när de väl kom dit fann de en engelsktalande befolkning som inte ville ha något med dem att göra. Och de hade bott där i generationer, längre än de flesta argentinska familjer som invandrat från Spanien, Italien, Tyskland och även Libanon.
Den argentinska invasionen 1982 kom i ett läge då landets dåvarande militärdiktatur behövde en fråga som kunde ena nationen och föra bort uppmärksamheten från den ekonomiska kris som landet befann sig i. Men Storbritannien slog tillbaka och den 14 juni kapitulerade de argentinska trupperna. Detta ledde också till militärdiktaturens fall och början till ett återupprättande av demokrati i Argentina.
Över 700 argentinska och 252 brittiska soldater samt tre civila dog i det blodiga kriget och än idag ser man spår från striderna som rasade här för över två årtionden sedan. Jag ser resterna av ett nedskjutet argentinsk plan på västra Falkland och intill Darwin på den östra ön finns en argentinsk krigskyrkogård. Gravstenarna visar att de var mycket unga. De flesta argentinska soldaterna var rekryter utan stridserfarenhet – medan de brittiska kom från vältränade elitförband. Argentinarna var fler till antalet, men de hade inte en chans.
Svåra förluster, men de som tjänade mest på kriget var faktiskt öborna själva. Före kriget fanns det knappt några vägar på öarna. Man körde Land-Rovers genom terrängen. Skolgången var bristfällig och äldre öbor berättar att enda förbindelsen med omvärlden när de var barn var en båt en gång i månaden till Montevideo i Uruguay.
Det var en bortglömd och försummad koloni. Men nu blomstrar Falklandsöarna. Nya vägar, skolor och sjukhus har byggts – och stora inkomster kommer från uthyrning av fiskerättigheter till spanska, koreanska och taiwanesiska fiskeflottor. Samt turism. Stanley har blivit en populär ankringsplats för lyxkryssningar till Antarktis. När ett sådant fartyg kommer till Stanley fördubblas antalet människor i staden. Fårskötseln finns kvar – det finns 2800 människor och 580000 får på öarna – men är inte längre vinstgivande. Falklandsöarna är dock självförsörjande och har råd att subventionera lantbruket.
Och dess gamla status som koloni har ändrats till ”ett brittiskt territorium bortom haven”. Storbritannien ansvarar för utrikesförbindelser och försvar och skickar en guvernör som är den brittiska kronans representant. Men alla viktiga frågor avgörs av ett folkvalt råd på åtta ledamöter, som också fungerar som lokal regering. En av dem är Mike Summers, som också fört Falklandsöarnas talan internationellt. Falklandsöarna finns nämligen med på FN:s avkoloniseringslista.
– Det är för få människor här för att vi skall kunna vara helt självständiga, så det är inget alternativ. Vår nuvarande status är därför den bästa, säger Summers. Argentina, säger han, ”ställer bara till problem för oss”.
Falklandsöarna kan liknas vid ett mini-Australien eller Nya Zeeland, med den skillnaden att det inte fanns någon urbefolkning då de engelsktalande nybyggarna kom till den ”nya världen”. Men det ekonomiska uppsvinget på öarna har lockat till sig folk från hela världen, och trots att huvudorten Stanley bara har drygt 2000 invånare finns där folk från över trettio länder och territorier. Ett par hundra är gästarbetare från S:t Helena, en annan brittisk ö i Sydatlanten, men här finns också chilenska affärsmän, ryska fiskeexperter, fårklippare från Nya Zeeland, en liten grupp diversearbetare från Filippinerna – och två thailändskor. En av dem är Maew från Nakhon Ratchasima i nordöstra Thailand:
– Det är lugnt och fint här, men inte mycket att göra, suckar hon.
Hon är gift med en man från öarna, som hon träffade via internet på en datingsajt. Paret fick en dotter förra året, och Maew är angelägen om att hon skall lära sig thailändska såväl som engelska.
Det må vara en idyll i dag, men många är bekymrade över att Argentina på nytt gör anspråk på öarna. Men något nytt invasionsförsök blir det knappast frågan om. Sedan kriget har Storbritannien över 1000 soldater på flyg och armébasen Mount Pleasant fem mil söder om Stanley.
– Så länge de finns kvar känner vi oss säkra, säger Tony Anderson, som fortfarande är fårfarmare på östra Falkland. Men samtidigt är det ofrånkomligt att förekomsten av vad som uppfattas som en ”europeisk koloni” intill Sydamerikas sydkust ses i nästan hela den spansktalande världen inte bara som något onaturligt utan även oacceptabelt. Och det är en emotionellt laddad fråga där historiska realiteter har mindre betydelse.
Graham Bound, Falklandsbo och författare till boken Falkland Islanders at War – som beskriver det civila motstånd som många öbor engagerade sig i under ockupationen – menar att lösningen ligger hos en ny generation argentinare som ser sig tillhöra en större, globaliserad värld. ”Om det finns hopp för tolerans, fredlig samexistens – även vänskap – mellan argentinarna och falklandsöborna så ligger det i ett generationsskifte”, skriver han i slutordet till sin bok. Och det på bägge sidor. Det finns många öbor med bittra minnen som hatar Argentina till den grad att de säger att ”den enda bra argentinaren är en död argentinare”.
Kanske det någon gång i framtiden kommer att finnas normala förbindelser mellan Falklandsöarna och Argentina. Men det kan dröja. ”Malvinerna” står fortfarande på de flesta argentinska politikers lista över viktiga frågor som måste lösas.
