Från vänster och medurs: Hillary Clinton, Barack Obama, Mitt Romney, John McCain och Mike Huckabee.
Foto: Reuters och AP
När började man tala om en supertisdag?
Begreppet slog igenom 1988. Då gick demokraterna i nio delstater i Södern och sydväst – däribland Texas och Florida – samman om en gemensam valdag, den 8 mars. Målet var bryta dominansen från delstater längre norrut och att lotsa fram en enda kandidat som befann sig längre högerut på den politiska skalan.
(Det gick dock inte som man tänkt sig. Östkustliberalen Michael Dukakis, som sen blev presidentkandidat, Al Gore och Jesse Jackson delade på delstaterna).
Och sen dess har supertisdagen bara växt och växt, eller?
Nja. Det har faktiskt gått lite upp och ner. Men i år är den rekordstor. Och rekordtidig. Det hålls primärval och nomineringsmöten i 24 delstater på tisdag.
Det har fått rubrikmakarna i USA att till uttryck som ”tsunami-tisdagen”,”mega-tisdagen” och ”superduper-tisdagen”.
Betyder det att det är klart efter supertisdagen vilka kandidater som drabbar samman i själva presidentvalet?
Det beror på vilket av partierna man talar om. Bland republikanerna kan det mycket väl vara fritt fram för John McCain på tisdag samtidigt som det är lika ovisst som tidigare i demokraternas drabbning mellan HiIlary Clinton och Barack Obama.
Demokraterna har proportionella val. Det betyder att huvudkandidaterna kan komma att dela rätt jämnt på delegatrösterna. Fortsättning följer i så fall.
Republikanerna har däremot en delvis annan modell. I flera tunga stater - som på tisdag New York, New Jersey, Connecticut och Missouri - tillämpas principen ”vinnaren tar allt”. Det brukar gynna den kandidat som - likt McCain i år - går till supertisdagsval med en favoritstämpel.
Hans ställning har också stärkts markant av att Rudy Giuliani inte bara hoppat av utan också stöder McCain. Det kan bana vägen för McCain att ta ”storslam” i New York och omkringliggande östkuststater. Han backas dessutom upp av Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger.
Vad röstar amerikanerna egentligen på?
Det är indirekta val. Medborgarna i delstaterna röstar fram representanter som deltar i partiernas konvent i höst. Dessa delegater utser i sin tur presidentkandidaten vid en omröstning under konventet.
Vanligtvis rör det sig en ren ”kröning”. Det står klart redan när konventet öppnas vem som kommer att utses. Men står det och väger mellan två kandidater kan man också få se något så ovanligt som ett ”förhandlingskonvent” (brokered convention). Då kan rena politiska hästhandeln utbryta: Utslagna kandidater som byter ”sina” delegater mot eventuella ministerposter eller kanske till och med en vicepresidentnominering.
Det är ett scenario som tidigare nämnts som tänkbart för demokraterna om Clinton och Obama skulle komma till konventet utan att någon av dem har en klar majoritet i ryggen. John Edwards avhopp har dock påtagligt minskat sannolikheten för det.
Republikanerna håller årets konvent i gamla svenskbygdernas Minneapolis-Saint Paul den 1-4 september och demokraterna i Denver, Colorado den 25-28 augusti.
Hur fungerar valsystemet det egentligen? Och vilka får rösta?
Man kan faktiskt inte tala om ett system. Primärvalen är en god påminnelse om att USA står för Amerikas Förenta Stater. Delstaterna har större makt och inflytande än vad man ofta tänker på. Primärvalsrundan är en snårskog av olika modeller som inte bara skiljer sig från parti till parti utan också från delstat till delstat.
Premiärstaten Iowas nomineringsmöten är mest extrema: En komplicerad och långdragen process som startar med ”torgmöten” runt om i delstaten och slutar med en sammanvägning på delstatsnivå.
I andra ändan av skalan finns helt öppna primärval där vem som helst - oavsett partitillhörighet - har rätt att rösta på vilken kandidat som helst. En republikan kan alltså delta i demokraternas val och vice versa. Som regel får man dock man får bara rösta i ett val.
Däremellan finns en rad mellanformer: Halvöppna val där väljarna i förväg måste förklara i vilket partival de tänker delta och halvslutna som är öppna för partimedlemmar och partilösa.
Det är dessutom inte ovanligt att valsystemen modifieras av politiska skäl för att gynna en kandidat som de lokala/regionala partibossarna vill se vald.
Med alla dessa komplexa system och med så många val samtidigt - hur klarar kandidaterna att driva valrörelse?
Det gör de inte. Valrörelsen är just nu inne i ett ovanligt svårmanövrerbart skede där det gäller att satsa på rätt ställe.
Det handlar om två saker: Medvind (momentum eller ”Big Mo” som George Bush Senior brukade säga) och mandat. En vinnande kandidat drar röster. Men det gäller också att noga räkna delegater och sätta in stötarna där vinstchanserna är störst.
Det kan få paradoxala konsekvenser. Ta till exempel kandidatrika Kalifornien (441 demokrater, 137 republikaner): Demokraterna i delstaten har en modell med proportionella val i valkretsar. Om två kandidater får lika många röster delar de på delegaterna. Men i kretsar med udda antal delegater tar den som har flest röster hem ”uddamandatet”. Därför lägger kandidaterna extra krut på sådana valkretsar.
För en republikansk kandidat kan det faktiskt löna sig att satsa lite extra på området runt San Francisco i norr. Där har demokraterna en totalt dominerande ställning. Det finns få registrerade republikaner. Det är därför ”billigt” att ragga en republikansk röst och säkra en delegat.
Men har inte partiledningarna något att säga till om i valet av kandidat?
Jodå, framför allt hos demokraterna. Där har 800-900 ”superdelegater” - alltså omkring 40 procent av vad som behövs för en majoritet - ”gratis” rösträtt vid konventet. Det är insiders som Bill Clinton, Al Gore och Jimmy Carter.
Bland republikanerna är det inslaget inte alls lika märkbart. Partiorganisationen Republican National Committee utser 123 delegater.
Är det ingen som protesterar mot det?
Jodå, det är ett ständigt debattämne. Men demokraterna införde sina superdelegater som en ”katastrofförsäkring” efter det förödande presidentvalet 1972 då George McGovern bara vann Washington DC och en delstat. Partiet ser det som en garanti för att en alltför ”udda” kandidat inte ska kunna nomineras.
Amerikanska val är ju en mångmiljonrullning. Hur viktiga är pengarna för kandidaterna?
Mycket. Och den som har medvind har lättare att få folk att betala 1 500 dollar för torr kyckling vid ett ”fund raising event”.
Reglerna för kampanjbidrag är i och för sig strikta. En privatperson får bara bidra med högst 2 300 dollar till en kandidat och med 28 500 dollar till ett politiskt parti.
Men reglerna är också späckade med kryphål. Och det har gjort dem till en ständig stridsfråga i kongressen. Det finns dessutom ingen begränsning för hur stora belopp förmögna kandidater - som i år Romney - får betala ur egen ficka.
Hur stor blir hela notan?
Primär- och presidentvalrörelserna år 2004 beräknas ha omsatt 850 miljoner dollar, nästan 5,5 miljarder kronor. Och i år kan man komma att spränga miljarddollarvallen.
En gigantisk summa, kan man tycka. Fast det beror på vad man jämför med, som ekonomerna Steven Levitt och Stephen Dubner påpekar i bästsäljaren ”Freakonomics”. En miljard dollar är ungefär vad amerikanerna lägger ner varje år på att köpa tuggummi.
