I förra veckan valdes den tyske socialdemokraten Martin Schulz till ny talman i EU-parlamentet. Eller, tja, valdes är för mycket sagt: det handlade som traditionen bjuder om en förhandsuppgörelse mellan husets två största politiska grupper, socialdemokraterna och de konservativa. ”Ni röstar på oss, så röstar vi på er, okej?” lyder dealen.

Sen låtsas de att de röstar med eftertanke och omsorg, att de vägt kandidaternas styrkor och kvalifikationer – liberalerna eller vänstern eller någon av smågrupperna kan ju slänga in ett namn av princip, trots att det är lönlöst – men de två största partigrupperna får som vanligt två och ett halvt år var på posten. En fars. En låtsaslek som klingar illa med parlamentets vardagsparoller om aktiv demokrati och medbestämmande, som mest verkar vara aktuell när det handlar om att parlamentarikerna själva vill ha mer makt, eller medbestämmande då, jämte de andra EU-institutionerna.

Låtsasleken berövar dessutom européerna en ärlig och kanske, vem vet, underhållande valkampanj.

Räck upp en hand alla som tycker att parlamentarikernas dagliggöra är rafflande läsning och riktig nagelbitar-tv. Ingen? Vore det inte roligt med några politiska rallarsvingar, lite hetsig debatt, att göra ansiktena i Bryssel kända för en bredare allmänhet?

Martin Schulz har inte kampanjat alls. Han är inte omtyckt, kallas för bufflig, aggressiv och arrogant. Men det spelar ingen roll eftersom jobbet redan är hans.

Han gjordes känd av en annan arrogant politiker, nämligen Silvio Berlusconi som under ett framförande år 2003 tappade humöret och sade att tysken skulle göra sig bra i en film om andra världskriget: som nazistisk lägerkommendant. Buropen och golvstampandet ville aldrig ta slut.

Schulz fick sympati och massor av tidningsrubriker i hela världen. Kanske får han fler om han uppfyller löftet att ta upp parlamentarikernas eviga och dyra pendlande mellan Bryssel och Strasbourg, en fråga som väcker ont blod i Frankrike.

Å andra sidan får Schulz nog i framtiden tona ner sig: som talman i parlamentet blir han som vilken kunglighet som helst. Han får klippa band, skicka kondoleansbrev till de drabbade av världens alla olyckor och naturkatastrofer, skaka hand med de sedvanliga kostymerna och banka lite med den där roliga klubban i podiet när parlamentarikerna stökar i plenisalen.