Jacques Chirac och Tony Blair måste båda vid någon tidpunkt klättra ner från sina förhandlingspositioner.
KOLUMNISTER
måndag

Lars Berge

TISDAG

Clemens
Poellinger Susanna Popova Susen Schultz
ONSDAG

Richard Swartz

torsdag Cordelia Edvardson Lars Ryding

FreDAG

Anna Larsson
Lördag

Karin Thunberg

Söndag

Rolf Gustavsson
9 Kommentera kolumnen på svd.se/kolumnister
BRYSSEL ”Gud lever och mår bra. Han arbetar dock på ett mindre ambitiöst projekt”.
Så lär det stå som graffiti på en vägg i Oxford. Det påstod åtminstone professor Larry Siedentop när han redan för några år sedan förutsåg den framväxande europeiska förtroendekrisen. Sömngångaraktigt har Europas politiska ledare sedan 15 år traskat patrull in i den allt djupare misstron, sade han.
Nu verkar det vara dags för ett mindre ambitiöst projekt. Åtminstone låter det så när José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, vill sätta punkt för alla metafysiska diskussioner om Europas framtid. Han vill i stället omedelbart få igång
förhandlingarna som säkrar flödet av pengar till EU-kassan för nästa budgetperiod (2007-2013). Redan det verkar i dagsläget vara en mycket optimistisk ambition. Den störste bidragsgivaren Tyskland saknar under flera veckor framåt en regering som kan förhandla. Samtidigt intar antagonisterna Jacques Chirac och Tony Blair helt oförenliga hållningar till den största utgiftsposten, den gemensamma jordbrukspolitiken. De måste båda vid någon tidpunkt klättra ned från sina förhandlingspositioner.

Inga pengar, ingen musik, som man säger i Wien. Jag tror att Österrike, nästa ordförandeland, ärver budgetförhandlingarna. I Finland, som sedan står i tur, råder redan oro för att österrikarna därefter bara lämnar över ännu ett ofullbordat verk.
Européerna själva framstår som vanligt som Europas värsta fiende, slår det mig när jag bläddrar i en hög ambitiösa akademiska studier. Under året har det i USA kommit ut böcker med anspråksfulla titlar som ”Den europeiska drömmen”, ”Europas förenta stater”, eller ”Den
europeiska superstaten”. I London har dessutom den briljante provokatören Mark Leonard kommit ut med en pamflett som förklarar varför Europa skulle styra världen i detta nya århundrade. (I svensk översättning: ”Utmaning Europa”.)

Allt detta verkar i dag vara förspilld tankemöda. De skrevs innan EU-samarbetet i somras tvingades ta en ”tankepaus” som för övrigt innehåller mer paus än nya tankar.
Förslaget till konstitutionellt grundfördrag har numera dödförklarats till och med av de sista EU-entusiasterna. Sorgen och saknaden drabbar även hela den vägrarfront som byggt sin politiska framgång på att säga nej till EU. När den så hotfulla europeiska superstaten mer liknar ett fallfärdigt korthus måste den väl hitta något nytt hjärnspöke att skrämmas med, en ny nej-fråga. Jag förstår att Nils Lundgren och kompani sliter hårt med frågan inför riksdagsvalet nästa år.
Joschka Fischer, som nu träder tillbaka, var kanske den siste betydelsefulle representanten för den gamla ambitiösa europeiska visionen. Den förre
rebellen följde de kristdemokratiska traditionerna från Konrad Adenauer och Robert Schuman. Kanske håller med Joschka Fischer en 50-årig europeisk episod nu på att gå till ända? Vad som väntar med ett minimalistiskt Europa vet ingen. Medan européerna funderar på saken fortsätter världen att förändras.