Inne på en smutsig toalett i flyktinglägret Pavshyno i västra Ukraina tvättar sig och duschar flyktingar som gripits vid gränsen mot EU-landet Slovakien.
Foto: Yvonne Åsell
Det är tidigt på morgonen och dimman ligger tät över slätten. Bakom sig har 32-årige Ashraf veckor av plågsamt väntande i Moskva. Sedan en 40 timmars irrfärd med buss och lastbil genom Ryssland och Ukraina tillsammans med fem andra flyktingar från Pakistan. Pass och pengar har människosmugglarna tagit ifrån dem. Nu är de framme.
– Där är EU, säger en de av de ukrainska människosmugglarna på stapplande engelska och pekar mot en skogsdunge på andra sidan gränsen mot Slovakien. Det har regnat i flera dagar och åkern framför dem har förvandlats till lervälling. Ashraf tar sats och springer för livet.
Klockan är 05.46 på morgonen när han upptäcks av en slovakisk värmekamera som automatiskt slår larm vid gränstruppernas högkvarter i Sobrance, fyra mil norr om Ruska. Tre patruller med sex gränssoldater och hundar skickas ut från gränsstationen Matovské Vojkovce. Två timmar senare är de sex männen gripna.
I ett slag är förhoppningarna om ett svartjobb i Italien grusade. Pengarna som Ashraf skulle skicka hem till hustrun och de tre barnen kommer aldrig att anlända. I stället har familjen skulder på 12 000 dollar till människosmugglarna - priset för biljetten till EU.
Nu ligger de sex männen på smala britsar i arrestcellen, utmattade och förtvivlade. Luften är kvav. På golvet ligger smutsiga träningsoveraller och dyblöta gymnastikskor, på bordet en påse med brödsmulor som de haft med sig som proviant under flykten. Deras få ägodelar har man tagit från dem: en klocka, några rakhyvlar och tre cigarettändare.
Ashraf anar att det blir fängelse. Det är andra gången han grips vid gränsen. En ukrainsk officer som anländer efter några timmar bekräftar att Ashraf suttit i ett slutet flyktingläger i Ukraina efter utvisning från Slovakien och sedan släppts. Ashraf medger allt och förs bort i handbojor. Hans fem medflyktingar är minderåriga och väntar på transport till ett läger för kvinnor och barn där de tas omhand av socialarbetare.
Ashraf är en av över 1 700 illegala flyktingar som de slovakiska gränstrupperna har gripit i år. Nästan alla vid gränsen mot det fattiga Ukraina som sedan EU-utvidgningen för drygt tre år sedan är närmaste granne med Europeiska Unionen. Till Ukraina söker sig nu flyktingar från hela Asien, Afrika och det gamla Sovjetimperiet med sina oroshärdar Tjetjenien och Moldova för att ta sig in i det förlovade landet EU.
Sedan 2003 har antalet illegala flyktingar som registreras av de ukrainska gränstrupperna ökat från 5 570 till 25 782 förra året. Men mörkertalet är många gånger högre. Enligt forskningsinstitutet International Centre for Policy Studies i Kiev uppskattas att inte mer än 5-10 procent av flyktingarna grips vid gränsen, de andra tar sig obemärkt in i EU.
Detta förändras nu dramatiskt. På den slovakiska sidan investerar EU 350 miljoner kronor på att förvandla det som tidigare varit ett såll till en av Europas mest ogenomträngliga gränser. I de södra delarna där terrängen är platt har långa rader av videokameror installerats som dag och natt registrerar alla rörelser och automatiskt slår larm. I de bergiga norra delarna bygger övervakningen framför allt på gränspoliser som dygnet runt går på patrull, utrustade med terränggående jeepar, motorcyklar, snöskotrar, hundar, värmekameror, GPS-system och mobil bredbandsuppkoppling.
Lastbilar och bussar som passerar gränsstationerna skannas automatisk med hjälp av ett nyutvecklat elektromagnetisk system som upptäcker människor i frakten, likaså godstågen. En lastbil kontrolleras på 30 sekunder, ett helt tåg på några få minuter.
Upprustningen vid den slovakiska gränsen är ett led i utvidgningen av Schengensamarbetet med åtta av de nya EU-länderna i öst som trädde i kraft för bara två dagar sedan och som innebär att alla inbördes passkontroller avskaffas. I gengäld förstärks det yttre gränsskyddet för att förhindra gränsöverskridande organiserad brottslighet, olaglig invandring och människohandel.
Kritiker talar om en ny ”järnridå” och om ”fästning Europa” som hermetiskt sluter sig mot omvärlden, men för de ansvariga i EU går säkerheten före.
– Vi befinner oss i en känslig del av Europa. Vi måste skydda oss, säger Miroslav Uchnar, chef för den slovakiska gränspolisen, som har sitt högkvarter i en splitterny byggnad i Sobrance där det fortfarande luktar målarfärg och där den tekniska utrustningen hör det mest avancerade som finns på marknaden, till 100 procent finansierad av EU.
Från Sobrance åker vi till Ukraina för att träffa några av dem som drabbas av den skärpta säkerheten. Fattigdomen märks i samma ögonblick som vi passerar gränsövergången Velké Slemence. Taxin som tar oss till provinshuvudstaden Uzhhorod, en rostig gammal Lada som går på gas, kryssar mellan djupa hål i gatan och väjer för transporter med häst och vagn.
Tre mil öster om Uzhhorod ligger flyktinglägret Pavshyno. Bakom taggtråd och murar lever här 360 män som gripits vid gränsen eller deporterats av de slovakiska gränstrupperna: 119 pakistanier, 67 indier, 40 somalier, 15 afghaner och resten tjetjener, iranier, kineser och vietnameser. De flesta har sökt asyl, andra vill hem igen men har varken pengar eller pass och sitter fast i Ukraina.
Vakter i tjocka pälsmössor och camouflageuniform släpper in oss. På gårdsplanen omringas vi av människor i trasiga skor eller sandaler, täcken svepta runt kroppen. Det regnar. ”Var kommer ni ifrån?” En svensk tidning. ”Ni måste skriva om oss! Berätta hur det ser ut här i lägret och att de behandlar oss som djur”.
En av männen ber att få mitt block. Med stela fingrar skriver han: ”My name is Shahzad. My home town is Peshawar in Pakistan. I arrived here 2 months ago. Please help me!”
Vi förs in i slitna byggnader där det lukar av svett och otvättade kroppar. Värmeelementen fungerar inte. Det är rått och kallt, i sängarna ligger män med mössor djupt neddragna och ytterkläder på. I en urinstinkande toalett klipper Javed Igbal från Pakistan håret på kamraten Shalid Imram. Vattnet hämtar han från en pissoar.
– Det finns bara kallt vatten. Och bara någon timme om dagen. Ibland har vi inget vatten alls på ett helt dygn. Samma sak med strömmen, berättar 22-årige Faisad från Pakistan som visar oss runt.
Flera av flyktingarna berättar att de utsatts för övergrepp. ”Vakterna trampade mig på foten”, säger en ung man och pekar på en mörkblå svullen stortå utan tånagel. 18-åriga Hafiz från Afghanistan säger att han blev slagen i huvudet med en gevärskolv när han greps vid gränsen.
– Sedan hetsade de hundarna på mig och slog mig med batonger, berättar han.
Eduard Steblo från de ukrainska gränstruppernas regionala högkvarter i Mukachevo säger att flyktingarna behandlas korrekt. Detta kontrolleras av oberoende hjälporganisationer som ukrainska NEEKA eller internationella Caritas. Att det ibland saknas el eller vatten är han medveten om. Men det är en situation som förmodligen också många ukrainare känner igen.
– Visst finns det sådant som kan förbättras. Men vi har investerat och moderniserat, säger Eduard Steblo och pekar stolt på telefonerna som har satts upp på en vägg och de nya bostadscontainrarna på gårdsplanen.
Jämfört med Pavshyno är lägret i Chop, några mil söder om Uzhhorod, rena paradiset. Här sitter flyktingar som gripits av gränspatrullerna i häkte under några få dagar för att sedan slussas vidare. I Chop finns en läkare, cellerna är rena och varma och det finns el, en tv-apparat och leksaker.
Den österrikiska hjälporganisationen Caritas Austria som har ett flyktingcentrum i Uzhhorod och erbjuder medicinsk och juridisk hjälp är trots detta djupt kritisk. ”Den humanitära situationen i lägren är över lag katastrofal”, anmärker organisationen i en färsk rapport i vilken asylprocessen i Ukraina beskrivs som ”ineffektiv och orättvis”.
Men det är inte enbart Ukrainas fel. ”Ukraina hör till världens fattigaste länder och behöver hjälp att hantera situationen”, manar Caritas och kritiserar att EU blundar för problemen: ”EU:s skyldighet att skydda flyktingar får inte sluta vid EU:s gränser.”
I ett ruffigt höghus i utkanten av Uzhhorod träffar vi 43-åriga Susan Maruf från Irak, hennes make Saman, 45, och 4-årige sonen Ayo. Som så många andra har de fastnat i Ukraina sedan de försökt fly till EU och gripits vid gränsen.
Efter flera månader i kvinnolägret Mukachevo respektive Pavshyno bor de sedan två år i en lägenhet som betalas av Caritas. De har inget arbete, inga sociala kontakter och inga pengar. Deras asylärende ligger sedan mer än ett år hos en högre domstol. Men inget händer. Tiden bara rinner iväg.
– Mitt liv här i Ukraina är som att gå döden till mötes, steg för steg och dag för dag, säger Susan med tårar rinnande utmed kinderna.
Sergey Mikryukov, en advokat som arbetar för hjälporganisationer, säger att väntetider på mer än två år inte är ovanligt. Domstolarna saknar kapacitet. ”Det är bara att ha tålamod”, säger han och rycker på axlarna.
– Tålamod? Visst, men se på mig! Jag är 43 år och jag vill äntligen börja leva mitt liv, klagar Susan som flytt från Saddam Husseins Irak och tillbringat tre år i Ryssland innan hon slutligen hamnade i Uzhhorod.
Ukraina var aldrig landet hon drömde om. Det var Tyskland, Frankrike eller Sverige. Men där är dörrarna stängda.
– Förra året var det över 2 100 flyktingar som sökte asyl. Bara 76 fick sin ansökan beviljad, säger advokaten Sergey Mikryukov när vi lämnar lägenheten och går genom en nedklottrad korridor med elkablar som slitits loss ur väggen och sönderslagna brevlådor vid ingången.
