Att arabiska diktaturer skulle falla för att folken reste sig av egen kraft kom som en överraskning för regeringskanslier runt om i EU, Sverige inräknat. Det beror på dåliga känslospröt och på att man inte har sett skriften på väggen. Men rapporter har det funnits länge. 2002 kom FN- organet UNDP ut med sin första Arab Human Development Report, skriven av arabiska forskare. På sakliga grunder slog det fast att arabvärlden var den mest ofria regionen i världen och att de arabiska folken behövde maktväxling och yttrandefrihet. I den tredje rapporten 2005 framhöll tänkarna, ledda av den egyptiske huvud- redaktören Nader Fergany, att om inte arab- länderna reformerades inifrån hotade katastrof och kaotiska omvälvningar. Nu, sex år senare, kan dessa forskare säga: Vad var det vi sade?

Men EU-länderna satsade på ”stabilitet”. I Europa talades det om Mubaraks Egypten och Ben Alis Tunisien som ”moderata arabländer”, trots att ingen borde ha varit okunnig om hur det gick till i dessa länders tortyrkammare och om hur all opposition, också den sekulära, slogs ned.

EU:s södra flank, med Frankrike i spetsen, fick dominera unionens Medelhavspolitik medan Sverige lade ned ambassader på löpande band. Frankrikes förra utrikesminister Michèle Alliot-Marie står som symbol för detta europeiska feltänk. När hon nu tvingas avgå på grund av sina nära band med Tunisiens förre diktator Zine El Abi- dine Ben Ali, hävdar hon tjurskalligt att hon inte har gjort något fel. Det var Alliot- Marie som i den franska nationalförsamlingen, mitt under jasminrevolutionen, erbjöd Ben Ali polisiär expertis från Frankrike för att hjälpa till att slå ned upproret. Medan revolten pågick tillbringade Alliot-Marie sin julledighet i Tunisien, gynnad av en affärsman som stod Ben Ali nära.

Här är andra exempel på EU-ledarnas feltänk i fråga om arabvärlden:

•De blev förblindade av ordet stabilitet, som senast Carl Bildt i fråga om Libyen. De såg inte hur arabiska regimer förnedrade sina medborgare och kvävde människors behov av sociala, ekonomiska och politiska friheter.

•De trodde inte att de arabiska folken kunde befria sig av egen kraft.

•De utgick först från att Tunisien var ett särfall.

• De gick på argumentationen från envåldshärskare som Mubarak och Ben Ali om att deras polisstater var enda alternativen till islamism och terrorism. Men symptomatiskt nog förekom inga islamistiska slagord under folk- resningarna i Tunisien och Egypten.

Feltänket i Europa speglar en förmyndaraktig inställning till folken i arabvärlden. Nu har de påbörjat sin långa resa mot förändring.