När den unge irländaren James Sullivan, efter en inte osedvanligt blöt kväll ute med kompisarna i Bryssel på nattens sista anhaltsbar, skulle uppsöka toaletten hade han osedvanlig otur. Han föll i trappan, slog bakhuvudet mot en vass trappstegskant och tuppade av.

På sjukhuset förklarade läkarna James hjärndöd. Hjärtat höll man dock igång, i väntan på att föräldrarna i Irland, systern i Shanghai och flickvännen i Sverige skulle komma till Belgien och ta farväl.

Läkarna hoppades också på att få ta tillvara några av James organ. Njae, inte levern kanske, skojade vännerna i sjukhusets obarmhärtigt tysta korridorer för att avbryta gråten en liten stund.

James föräldrar gav sitt samtycke till organdonationen, och fick snart veta att en tysk man som varit med om en olycka med nästan lika dramatisk utgång kunde få ett par av organen, de matchade.

Senare, på begravningen hemma i Irland, skojade prästen förlösande om hur en viss tysk man säkert skulle utveckla en oväntad försmak för Guinness.

Historien om James är inte bara en sorglig berättelse om en ung mans alltför tidiga död, och om en annan mans sagolika tur i oturen att få fatt på livssviktiga organ. Det är också en bild av en tidsålder där vi inte bara studerar, förälskar oss och gifter oss utomlands utan också blir sjuka och dör utomlands.

Beslut om organdonationer måste ibland fattas fort, och anhöriga i utlandet kan vara svåra att hitta. Läkarna vet kanske inte om den avlidna hade medgivit organdonation.

–Det viktigaste med det nya direktivet är att öka medveten-heten om att man kan bli, och hur man blir givare. Om du visste hur många människor som faktiskt har den där konversationen, du vet ”när jag dör så vill jag ge bort mina organ...”, men som inte tar tag i det aktivt, säger Mairéad McGuinness, irländsk EU-parlamentariker.

James Sullivan var Mairéads assistent och vän i många år. Då EU-parlamentet nyligen röstade om en ny lag om att EU-länderna ska samarbeta och informera varandra om donatorer och patienter, och att nationella donationskort ska gälla i hela EU, sade hon tveklöst ja.

Även om hela 80 procent av EU-medborgarna enligt sonderingar gärna har ett donationskort i plånboken, är det bara 12 procent som har det. Antalet organgivare är bara 18 per miljon invånare.

Siffran varierar från land till land. Spanien toppar med hela 34 donatorer per miljon invånare, medan Rumänien bara har en enda donator per miljon invånare. Sverige hamnar på en föga hedervärd mittenplacering med 15 per miljon.

Anledningen till Spaniens särklass är effektivitet: på intensivvårdsavdelningar i Spanien finns särskilda enheter som står beredda att upptäcka givare mitt i tragedier, kontaktar familjerna och som letar efter mottagare. Sjukhus, myndigheter och forskningsväsende är välsynkade, väntelistor delas och organ kan flyttas fort.

En annan faktor är också att man i Spanien, precis som i Finland och Österrike, klassas som organdonator om man inte uttryckligen opponerat sig mot det. I andra länder, som Sverige, måste man själv registrera sig.

Men EU-parlamentet valde att undvika paragrafer om aktivt eller passivt medgivande till donationer. Krångliga etiska frågor, som till exempel om staten då äger en människas kropp om hon inte avsäger sig den, eller, för vissa religiösa grupper, om kroppen måste bevaras intakt för livet efter detta, riskerade då att förhala lagen.

Istället vill man pröva en variant där alla som skaffar sig ett nytt pass eller körkort vid utfärdandet också kan få frågan om de vill registrera sig som organdonator.

EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (FP) var medskribent till en av de texter som ligger till grund för systemet. Hon är också präst i Svenska kyrkan.

Hon är lyhörd för etiska och teologiska argument för och emot donationerna, och vill själv inte att ”staten” ska äga en människas kropp. Wikström menar att den slutliga texten handlar om medmänsklighet.

–Jag kan inte tänka mig en vackrare illustration av vårt gemensamma europeiska samarbete än att en person som av- lider i ett medlemsland får möjlighet att ge den yttersta gåvan, ett organ – och i förlängningen livet – till en medmänniska i ett annat medlemsland, säger Cecilia Wikström.

EU-parlamentet skrev också in i lagen att alla organdonationer måste vara frivilliga och utan ersättning, för att minimera riskerna för att illegal organhandel får fäste på kontinenten. Statistiken är knapp över denna handel, men man vet att främst njurar säljs i allt större skala till europeiska köpare som har råd.

Enligt WHO kostar en njure 700 dollar i Sydafrika, 2100 dollar i Indien, 2700 dollar i Moldavien och mellan 5000 och 30000 dollar i Turkiet.

Teresa Küchler är SvD:s korrespondent i Bryssel. teresa.kuchler@svd.se