Tunisiens störtade envåldshärskare, president Zine El Abidine Ben Ali, fick inte som han hoppats landningstillstånd i Paris, när han i fredags flydde undan det folkliga uppror som döpts till jasminrevolutionen efter Tunisiens nationalblomma.
Om hans forne vän, president Nicolas Sarkozy, hade gett Ben Ali en fristad i Frankrike skulle det ha lett till kravaller i Paris förorter, där många har nordafrikansk bakgrund.
Länder som Frankrike, Spanien, Italien och Malta har hållit Ben Alis regim om ryggen. Och ledare i andra EU-länder har fram tills de senaste dagarna bara visat ett förstrött intresse för Tunisien. Sverige stängde sin ambassad i Tunis för flera år sedan och har dålig insyn där.
EU har spelat en blek roll när det gällt att stötta det civila samhället mot polisstatens repressalier. Det har också tagit lång tid för EU:s ledare att förstå vad protesterna i grunden handlat om: bröd, jobb, yttrandefrihet, ett slut på maffiastyre och korruption.
I stället har EU odlat nära relationer med Ben Ali och andra auktoritära ledare i Nordafrika i tron att de därmed kan förhindra flyktingströmmar över haven och bekämpa en islamistisk radikalism.
Men kritikerna har försökt påpeka för lomhörda EU-politiker att Nordafrikas polisstater har en så kvävande effekt på medborgarna och det civila samhället att de kan föda fram islamistiska motreaktioner.
Sarkozys nya utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd så sent som den 12 januari inför den franska nationalförsamlingen att skicka fransk kravallpolis till Tunisien och Algeriet. Det var inga förflugna ord. Hon läste högt ur ett papper, skriver franska bloggare.
EU:s utrikeschef Cathy Ashton och utvidgningskommissionären Stefan Füle, som ansvarar för relationerna med Nordafrika, sade för en vecka sedan att de tänkte fortsätta förhandlingarna om att uppgradera Tunisiens status med EU. I detta läge hade redan mycket blod flutit på gatorna. Ben Ali själv, skulle det snart visa sig, hade då bara fyra dagar kvar i sitt presidentpalats i Karthago.
EU, som är Tunisiens största handelspartner och har ett associationsavtal med landet, saknar inte verktyg för att påverka auktoritära partnerskapsländer. Men unionen har i sin Medelhavspolitik spelat en föga konstruktiv roll för att försvara trakasserade människorättsaktivister, bloggare, studentledare, oppositionspolitiker och fackföreningsledare i partnerskapsländerna.
EU:s agerande kan spela en avgörande roll för om händelseutvecklingen i Tunisien ska gå mot stabilitet (en övergångsregering som förbereder president- och parlamentsval inom två månader så som konstitutionen föreskriver) eller om tunisierna kommer att få uppleva en blodig repressionsvåg och i värsta fall inbördeskrig.
Tunisier pendlade i går mellan hopp och förtvivlan. En kontakt i Sousse berättade först förtröstansfullt att det hade bildats folkliga medborgargarden som gör gemensam sak med armén för att stoppa plundringar och blodiga hämndaktioner. Han betonade att armén stått på folkets sida under upproret. Några timmar senare ringde denna källa upp igen och lät bekymrad.
–Vi har just fått höra att Ben Ali-trogna beväpnar sig för att bana väg för hans återvändo. Den som ska resa till Tunis måste se till att landa på dagtid, inte när utegångsförbudet har införts på kvällen.
Amnesty riktar kritik mot att tunisiska säkerhetsstyrkor får öppna eld mot folksamlingar på fler än tre personer. De som bryter mot utegångsförbudet riskerar att bli skjutna, sade Amnesty.
Andra auktoritära ledare i Mellanöstern och Nordafrika – från Teheran till Rabat – hoppas att upproret kommer att misslyckas. Annars finns risken för en dominoeffekt. Jordanier har demonstrerat för bröd och arbete. I Algeriet har ungdomar drabbat samman med polis. I går brände sig en ung algerier, Mohsen Bouterfif, till döds i protest mot arbetslösheten och bostadsbristen i hans land. Han följde Mohammed Bouazizis exempel. Det var den 26-årige arbetslöse akademikern i Tunisien som satte eld på sig den 17 december och tände gnistan till intifadan.
Det leder tankarna till Jan Palach, studenten som tände eld på sig själv i Prag 1969 i protest mot att sovjetiska stridsvagnar krossat Pragvåren. Sovjetsystemet föll inte då. Men Palach blev en av dem som banade väg för dess kollaps.
Mohamed Bouazizi kommer på samma sätt att gå till Tunisiens och Nordafrikas historia, oavsett om det blir en demokratisering 2011 eller först om ett par årtionden.
