Samtidigt är förmodligen några av de politiska ledarna lika bittra på väljarna. I synnerhet Silvio Berlusconi har uttryckt mer leda och uppgiven besvikelse än politisk lidelse under valkampanjen. Som oppositionsledare hade han ett stort försprång i opinionen när Romano Prodis regering föll i‑början av året. Han krävde då omedelbart nyval i förhoppningen att ännu en gång kunna vinna en bekväm seger och återkomma i triumf till regeringsmakten. För tredje gången skulle han kunna träda fram som Italiens räddare i‑nöden.

Men om man skall döma av gårdagens prognoser blir Silvio Berlusconis vinst oväntat knapp. Förra gången fick han ett så stabilt underlag i parlamentet att hans regering satt hela mandatperioden (2002–2006). Den koalitionsregering som han nu skall bilda blir starkt beroende av stöd från ett eller flera småpartier. Framför allt får det populistiska och separatistiska Lega Nord en nyckelroll i den italienska senaten. Där hade Romano Prodis regering bara en tunn majoritet som sprack när ett par senatorer övergav honom.

Lega Nords framgångar är ett tydligt uttryck för hur missnöjda väljare i Norditalien röstat i protest mot den etablerade politiska klassen och den centrala regeringsmakten i Rom.

Om Silvio Berlusconi skall tillmötesgå sådana stämningar skapar han samtidigt starka spänningar i sina egna led. Framför allt sätts lojaliteten på prov hos hans allierade Gianfranco Fini från Nationella Alliansen. Fini och hans parti, som är hårda motståndare till Umberto Bossi och Lega Nord, företräder opinioner i‑Syditalien som vill ha en centralregering i Rom som fortsätter skicka regionalstöd söderut. Ett stöd som Bossi betraktar som rent slöseri med norditalienarnas skattepengar.

Valresultatet innebär sålunda att mönstret från förra mandatperioden fortsätter. Även nästa regerings politiska öde hänger på stödet från oberäkneliga småpartier som gärna bedriver utpressning.

För att bryta denna förlamande permanenta politiska instabilitet diskuteras på nytt idén om att bilda en stor koalition efter tysk modell. Icke minst den italienska företagsamheten har efterlyst bred politisk enighet för att modernisera Italien och övervinna landets strukturproblem. Programmatiskt skulle Silvio Berlusconi och Walter Veltroni stå varandra så förväxlande nära att de kunde smälta samman i begreppet ”Veltrosconi”.

Men för ögonblicket verkar idén mest vara önsketänkande. Det realistiska målet för Walter Veltroni i årets valrörelse har inte i första hand varit att nu nå regeringsmakten utan bara att uppnå en hedrande förlust som konsoliderar det nybildade partiet. Det har han uppenbarligen lyckats med, bland annat på bekostnad av små grupperingar längst ut på vänsterkanten. Om han nu skulle gå in i en stor koalition med Berlusconi skulle han rasera vad han byggt upp.

Veltroni har sett årets valrörelse främst som en investering i‑framtiden. Nu framstår han som det etablerade alternativet till Silvio Berlusconi och Walter Veltroni är 20 år yngre än ”il cavaliere”.