Sydkinesiska sjön i hjärtat av Sydostasien är världens största vattenområde efter oceanerna. Det är världens nästa mest använda sjöväg och det är tolv länder som har legitima intressen i sjön. Därmed är det också bäddat för konflikter, eftersom det handlar om rika fiskevatten och om förväntade stora fyndigheter av både olja och gas.

Konflikterna ligger på två olika nivåer: dels den bilaterala mellan Kina och en rad länder med intressen i Sydkinesiska sjön, dels den mer globala mellan Kina och USA. Den senare kampen kan vi se i många delar av världen, men just Sydkinesiska sjön är en uppenbar kollisionspunkt.

Bara i år har det varit två incidenter som varit nära att övergå i väpnad konflikt mellan Kina och dess grannar. I april upptäckte filippinska myndigheter att det låg en kinesisk fiskebåt utanför ögruppen Scarborough Shoal, beläget bara 140 km från Filippinernas största ö Luzon (med huvudstaden Manila). När stridsfartyg åkte ut för att mota bort fiskebåten hade redan två kinesiska patrullbåtar kommit till dit.

Situationen var så laddad att regimtidningen China Daily skrev: ”...den filippinska ledningen är inställd på att tränga in oss i ett hörn där vi inte har något annat val än att ta till vapen”.

En väpnad konflikt undveks dock, men i juni var det dags igen, den här gången mellan Kina och Vietnam. I slutet av juni godkände Vietnams parlament en lag som gav landet rätt till ett antal öar som Kina anser vara sina. Kina kontrade med att förklara öarna som ”län” och det statliga oljebolaget CNOOC erbjöd internationella oljebolag att köpa rättigheter till oljefyndigheter utanför Vietnams kust.

Även här trappades ordkriget upp med vapenskrammel från båda sidor. Kina skickade några patrullbåtar medan Vietnam sände upp flygplan för att bevaka det aktuella området.

För en vecka sedan kallade Kina in en amerikansk diplomat för att protestera mot den amerikanska kritiken mot att Kina beslutat att ta politisk kontroll och även bygga en militärbas på ön Sansha – belägen 350 km från Kinas sydligaste provins. Kineserna hävdar att USA hetsar upp stämningen i regionen genom att ta andra länders parti och även öva krigsspel med Kina som uttalad fiende.

Bästa forum för att försöka lösa liknande konflikter är organisationen Asean, där tio av länderna i Sydostasien ingår. När Asean nyligen hade ett möte i Kambodja misslyckades man dock att komma med ett gemensamt uttalande när det gällde konflikterna mellan Kina och flera av medlemsländerna i Asean.

Den filippinske utrikesministern Albert del Rosario sade efter mötet att Kambodja – som förhindrat en gemensam hållning – varit utsatt för ”tryck, dubbelspel och hotelser” från Kina.

Kina har under många år stärkt sin ställning i Sydostasien och har ett stort ekonomiskt utbyte med alla länder. Men den kinesiska dominansen har blivit så stark att flera av länderna börjat se sig om efter alternativ för att inte hamna i alltför stor beroendeställning. Då hamnar blickarna ofrånkomligt på USA. Detta är också något som sammanfaller med ett nyvaknat amerikanskt intresse för regionen.

Det var hösten 2011 som USA:s president Barack Obama under en konferens på Hawaii för första gången öppet utmanade den kinesiske presidenten Hu Jintao om inflytandet i Sydostasien. Med kriget i Irak avslutat och en reträtt på väg också i Afghanistan är det uppenbart att USA börjat fokusera på Kinas närområde.

Den största och bäst växande ekonomin i regionen är Indonesien. Landet är nu berett att omprioritera sin utrikespolitik och diskutera försvarssamarbete med USA.

Fler länder söker samarbete med USA. I början av 1990-talet tvingade Filippinerna USA att stänga två stora baser, men nu är amerikanerna tillbaka. 600 specialutbildade soldater har varit i södra landsdelen sedan början av 2000-talet och i juni kom länderna överens om ytterligare två amerikanska baser.

USA undertecknade i fjol en försvarsöverenskommelse med Vietnam och diskuterar för tillfället utnyttjandet av vietnamesiska hamnar.

I slutet av 2011 öppnade USA en ny bas i Darwin, Australien och man planerar också för minst två baser för drönare (förarlösa plan) och annan övervakning i landet.

Medan Peking hittills har fokuserat på strategiska ekonomiska investeringar i Sydostasien (liksom i hela världen) ligger Washingtons prioritet att skaffa nya militäranläggningar. Men det är ingen garanti för att kollisioner undviks, snarare tvärtom. Och Sydkinesiska sjön är en intressesfär med hög riskpotential.