"Jag trodde att vattnet skulle stiga någon decimeter eller två. Vi lade saker högt på bänkar och bord men det hjälpte ju inte" säger Mina Iennusa som är tillbaka i villan i New Orleans en månad efter orkanen. Hon letar efter religiösa minnessaker och antikviteter. Smycken, brukar hon, som tur är, alltid ta med sig när det är orkanvarning.
Vattenmassorna har sjunkit undan och den giftiga gyttjan torkat till spruckna lerkokor på garageuppfarten i den 30-gradiga rekordvärmen. Utomhus är all grönska död utom löven högst i trädkronorna. Inomhus ligger den svarta sörjan kvar på golvet.
- Det konstiga är hur allt kastades runt. Titta på kylskåpet som hamnade ovanpå bilen, säger Charlotte Burke som tillsammans med övriga i S:t Bernard Parish, en stadsdel i New Orleans, fick återvända i veckan som gick för första gången sedan Katrinas ankomst den 29 augusti.
De boende är iklädda stövlar, gummihandskar och, ibland, munskydd när de försöker få en överblick över vad som kan räddas.
- Jag hoppas jag hittar ängeln vi fick i present på vår 35-åriga bröllopsdag, säger Mina Iennusa som mest saknar recepten hon ärvt efter sin mor och mormor.
Kanske är det chocken, kanske bara den traditionella artigheten i amerikanska Södern, men alla är villiga att berätta om sina liv och vad de kände vid första åsynen av det som varit deras hem.
- Min man avled i mars och alla minnen av honom är borta. Jag har mist allt annat också - mitt hus och min lilla dagisrörelse som jag älskade, säger Charlotte Burke som sedan får svårt att kontrollera tårarna.
Av de två stadsdelarna som drabbades hårdast efter Katrina var en vit, S:t Bernard Parish, där vattnet som sköljde in från träskmarkerna ryckte loss oljecisterner. Och en var svart, Ninth Ward, söder om vallarna som skulle hålla vattnet i sjön Lake Pontchartrain borta.
Synerna är lika hemska på båda ställena och framkallar hjärtskärande frågor: Hur kunde detta få hända? Vad kommer det att kosta? Och, vart ska allt som är förstört fraktas? Kvarter efter kvarter med öde hus, urblåsta butikslokaler, bilar som lyfts av vattnet och sedan kilats in uppochner mellan villor.
- Jodå, jag visste att det var möjligt, men det är inget man tror ska ske i ens livstid, säger Clarence Rodriguez, en av de få som envisas med att bo kvar i Ninth Ward, på Lesseps Street.
När stadsdelen översvämmades sov han på köksbänken, berättar han, men sedan klarade han och några polare sig på öl och att grilla allt de hade i skåp och kylskåp.
- Det klart att stan kommer igen, sakta men säkert, så är det alltid när amerikaner anar att det finns stålar att tjäna, säger Clarence Rodriguez, vars motto tycks ha kommit väl till pass: Varför oroa sig för det man inte kan göra något åt?
Polisbilar glider förbi med jämna mellanrum medan vi talas vid. Närvaron av alla USA:s olika polisstyrkor, till och med Louisianas viltvårdsenhet, är påtaglig såväl här som i de nästan orörda överklassområdena, Garden District och Uptown. Även räddningsinsatserna är klassbundna. De evakuerade från Ninth Ward är spridda i härbärgen och vet inte mycket om framtiden. Men de gamla överklassfamiljerna i de burgna villorna vistas tillfälligt i sina andra hem. Intill den privatägda gatan Audubon Place, med vaktkur, håller trädgårdsarbetare på att röja bort vissna löv från den gräsbevuxna mittremsan på S:t Charles Avenue.
I veckan presenterade borgmästare Ray Nagin sin plan för återuppbyggnaden av staden. Han förordar en snabb återflyttning, med några postnummerområden i taget, men har fått kritik för att inte beakta att vattenkvaliteten inte är godtagbar och att sjukhusen inte fungerar. En första etapp av reparationerna av skyddsvallarna ska vara klar i december och till nästa orkansäsong utlovas de uppgå till samma höjd som före Katrina. Ett vanligt ord på ofta skinande nya stadsjeepar och minibussar som står slarvigt parkerade överallt är ”restoration”. När jag frågar en av alla tillresta män - oftast i kortärmad tröja, khakibyxor och solglasögon, en del med pistolhölster - vad det är de reparerar svarar han kortfattat:
- Allt. Hans firma har tecknat åtta-nio kontrakt, bland annat med Exxon, Chevron och Marriott, i flera månader framåt. Uppdraget består i att riva ut inredningen, sanera mögel, torka ut lokalerna, dra om ledningar. Allt, alltså, precis som han sade. För ögonblicket vägs därmed i alla fall en del av de förlorade jobben i delstaten upp av arméerna av ””contractors””, entreprenörer som dragit hit från hela USA. Efter Irakkriget dök frågor upp om ifall de privata företagen skott sig - samma sak lär ske här.
Gatorna i centrala New Orleans är täckta av glassplitter, överfulla containrar, stinkande soptunnor och här och där hörs ett envist tjuvlarm. Trafiksignalerna fungerar inte och i stället står uppallade stoppskyltar i korsningarna. Vid mitt första besök i staden för en knapp månad sedan kände jag mig som en birollsfigur i en katastroffilm, när alla flytt eller dött. Nu förefaller även en del av det som ytligt sett fungerar lite overkligt. Klockorna i S:t Louis-katedralen klämtar sprött men bara för uppställda tv-bolags satellitbussar och öppna tält där räddningspersonal utfodras. På förstaklasshotellet med 49 våningar, som bland annat huserar utsända reportrar, ser det bitvis ut som vanligt på den här typen av amerikanska hotell. Men annat skvallrar om att något utöver det vanliga inträffat, som ordern om att absolut inte borsta tänderna i kranvattnet, de dammstrimmiga fönsterrutorna och den vissna jätteuppsatsen blommor i lobbyn.
- Fem år, tippar en annan ””contractor”” om hur lång tid det kommer att ta för staden att resa sig och han vet vad han talar efter många uppdrag i översvämningsdrabbade områden.
I S:t Bernard Parish svarar många bestämt ””nej”” på om de tänker flytta tillbaka, likaså tror många att invånarna i Ninth Ward bestämmer sig för att stanna på evakueringsorter som Houston i Texas om de hittar jobb, bostad och skolor till barnen. En vanlig bedömning är också att de här bägge stadsdelarna måste jämnas med marken.
På hotellet tar man inte emot bokningar förrän i april 2006 men det verkar vara ett godtyckligt datum. Konferenser och turism tillhörde New Orleans viktigaste näringar. Nu är problemet att turister inte får resa in i staden och att det inte finns ett enda hotell- eller motellrum ledigt längs kusten från Texas till Florida. En del hotell är förstörda och andra bebos av evakuerade eller räddningspersonal - och som i vårt fall, av hemlösa servitriser och städerskor som jobbar på hotellet.
Många familjer i S:t Bernard Parish klarar sig nog. Charlotte Burke till exempel berättar att hon har två försäkringar, både orkan- och översvämningsdito. I Ninth Ward, däremot, är det mer tveksamt om folk får råd att bygga nytt, särskilt med tanke på de små ersättningsbelopp som väntas utgå. På sina håll befaras att det nya New Orleans blir ett disneyfierat vitt fäste, utan den tolerans, vidsynthet och kreativitet som varit stadens kännemärke.
